496
»Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
Sätt värjan i din skida!
Oss har dock himlen mycket gett,
H varmed vi tiden lida:
Vi äga ju en gudafröjd,
I våra himlasalar!
Vårt läger är af nöjet höjdt
I täcka liljedalar.»
Af denne hjelten ifren svann,
Hans grymma ärr ej sågos,
Han sig förnyad genast fann,
Hans kropp ej mera plågas;
Fast han i verlden hurtig var
Och kunde tycken vinna,
Vardt han dock nu en annan karl,
Som vi en gång sku’ finna.
Strax steg vår Sinclair i ett rum,
Som klart af perlor lyste;
Der mötte’n hjeltar, famna’n om
Och honom kärligt kysste;
Der inne sågs i blåa klä’r,
På silkesklädda troner,
Högborne ädle, som gevär
Ha’ burit för Tre Kronor.
En gudalust kringsväfvade
Och allas hjertan nöjde,
Jag skåda’ det, jag bäfvade
Och mig till marken böjde,
Jag knäppte mina händer hop
Och vördsamt gratulera’
Med underdånig suck och rop
Dem, som så väl regera.
Se’n tog mig gubben vid sin hand
Och förde mig tillbaka;
Jag gret, att mina lefnadsband
Förhindrad’ mig att smaka
