498
Derför, I hjeltar, som ha mod
Och hjerta uti bröste’,
Ack! hämnen Malcom Sinclairs blod,
Som Kuthler mordiskt öste.
För öfrigt är jag städse Er
Tillgifven alla tider,
Och slutar nu, helst som jag ser,
Vår sol i skuggan skrider.
Konung Carl XII:s krigssång[1].
Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn,
Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ifrigt an,
Gifven fyr, bräcken af, tan pliten uti hand,
Gån på! frukten ej hvarken mord eller brand.
Gån på för vårt fädernesland!
Att våga sitt lif för sin konung och slägt,
Det är både Gudi och menniskom täckt,
Derför ska vi käckt,
I vår blå drägt,
Gå på, stå, dunka och slå,
Ja, dem klå alla så,
Att de, döda, ligga neder som strå.
Fast litet förskräcker oss fiendens hop,
Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop,
Med sina stolta bussar, till oändeligt tal,
Till häst och till fot öfver berg och dal;
Dock göra de oss intet qval.
Ty himlen, som vet att vår sak han är god,
Han gifver oss styrka af krafternas flod
Och styrker vårt blod
Till ett oändeligt mod,
Så att man kan spörja försann,
Huru städer och land
Blifva frälsta genom vår tappra hand.
- ↑ Denna krigssång anses vara författad af fältmarskalken Magnus Stenbock.
