Ett sådant nöje, som här var
För dem, som väl ha lefvat
Och efter ärans krona rar
Med fulla krafter sträfvat.
Derpå fick jag strax se min hjord
Och lamungarne snälle,
Som åto vid sitt blomsterbord
På samma rum och ställe.
»Se nu», sad’ gubben, »lemnar jag
Dig der jag dig frånledde,
Och glöm nu aldrig denna dag
Ell’ hvad på honom skedde.»
Och härpå tog han mig i famn
Och tacka’ för godt följe.
Jag bad’en säga mig sitt namn,
Men han mig det fördöljde.
Se’n stulta’ han från mig igen,
Jag stanna’ qvar och qvillra’,
Tills denne min utlefde vän
Ut ur mitt sigte tillra’.
Sen satte jag mig ned och gret
Och ömkade den skade,
Att Sinclair så i hastighet
Sin’ ögon sammanlade.
Det var likväl en hurtig karl,
En krigsbuss och en hjelte,
Som, der räson fått blifva qvar,
Med Kuthler väl spänt bälte.
Ack ! tänk hvar redlig Svensk uppå
Den herrens svenska hjerta.
Mång’ hjeltes hjerta blifva må
Mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur’ som han föll,
Och hvem den gerning gjorde,
Samt hur’ han tyst i döden höll,
Hvad sägas just ej borde.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/505
Den här sidan har korrekturlästs
497
