Årsgammal var jag, då Fröken[1] for bort,
Då hörd jag di sa,
Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt,
Dä va som dä va;
Men bort vill hon resa
Te den, som kan läsa
Bakfram i katkesa.
Lika hva di sa,
Nog ha Fröken vari bra,
Men di narra’na sta.
Sen var en Herre på gålen, jag mins,
Han va väldug med art;
Yppare husbonde näpliga fins,
Men han dödde så snart[2];
Å Frun[3], som var enka,
Fick sörja å tänka,
Hva hon skulle skänka
Te dem, som mä makt
Uppå Galen hade akt
Och om ägona vakt.
Bästa, som Frun i sitt hus hade qvar,
Var en endaste Son[4],
Fyra års Herre, som miste sm Far,
Men mins, han va mon
Om åkrar å ängar
Å flitiga drängar,
Om ägor å pengar;
Han föga va stor,
När han följde sin Mor
Å kring ägona for.
Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus
Holt han, som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
En Fröken så rar[5].
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/509
Den här sidan har korrekturlästs
501
