Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

48

Klagan öfver Critons död[1].

Så är det enda från mig taget.
Som jag af jordiskt allt begärt!
Mitt lif jag som en börda dragit,
Och tusen plågor hjertat tärt;
En vän var lemnad till mitt stöd,
Min hjelp, min tröst i all slags nöd,
Som mig förmildrat verldens plågor.
Nu är mitt ankar brutet af,
Nu slås mitt skepp af tusen vågor
Och mäktar dock ej gå i qvaf.

Du känsla, som min plåga våller,
Ack, domna bort, du mer ej tål!
Du kraft, som lifvet sammanhåller,
Ett olyckslif, ett sorgers mål,
Försvinn och stanna i ditt lopp
Och låt en sansning höra opp,
Hvars ömhet ingen kan uttala.
Du känsla och du tankefart!
Skall ej en söt, en evig dvala
Försätta dig i lugnet snart?




Mitt öde.

Uti min första ungdoms vår,
När hjertats eld i låga brinner,
Ett föremål min kärlek finner,
Der all sin kraft han yttra får:
En make, fager, öm och kär,
Hvars hela väsen kärlek är,
Till nöjets högsta höjd mig leder.
Jag smakar kärleks ljufsta lott,
Och liksom jag den äga fått,
Slår döden all min sällhet neder.

  1. Akad. sekreteraren Carl Klingenberg, som dog den 17 Juli 1757.