Uti en stadgad tid af år,
När eftertanken mognad vinner,
Ett föremål min vänskap finner,
Der all sin kraft hon yttra får:
En vän, förnuftig, vis och god,
Hvars klara ljus och fasta mod
Till vishets sanna mål mig leder.
Jag smakar vänskaps ljufva lott,
Och liksom jag den äga fått,
Slår döden all min sällhet neder.
Månn’ det bör namn af lycka få,
Att dessa skatter jag fått äga,
Dem ömma hjertan högt uppväga,
Men sällan detta målet nå?
Nej, lycklig den som icke vet
Hvad nöje, hvad lycksalighet
Ett ömt och älskadt hjerta känner.
Han saknar ej det ljufva val,
Han undgår ock det bittra qval
Att mista och begråta vänner.
Lugnet[1].
Långt från den storm, som verlden skakar,
I Lugnet jag min hydda fäst;
Med glädjen, som mitt hjerta smakar,
Naturen fägnar der sin gäst.
Der skall den strid hos mig försvinna
Att vara vis och icke nöjd,
När jag med stilla själ kan hinna
Att le åt verldens falska fröjd;
Förakta lyckans falska smycken
Och fly de blinda menskotycken.
- ↑ Så kallades den lilla landtgård, som skaldinnan utvalt till sin fristad, och hvarest hon äfvan slutade sina dagar.
