Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
51

Hvad prasslar här i gren? hvad är, som örat bryr?
En ekorn som en pil i granens topp sig kastar,
Ett rådjur skymtar fram, men strax tillbaka hastar,
Det rubbar ej min ro, det undrar, räds och flyr.

En ren och stilla fröjd mitt sinne fyller opp,
Naturen fridsam är, hon frid i själen sprider,
Af böjelsernas våld jag intet anfall lider
Jag ingen fruktan har, jag känner intet hopp.

Jag har min plågosvärm i staden lemnat qvar,
Der oron tränger sig från slott till lägsta murar,
Der arghet icke mer på oskuld hemligt lurar,
Men der hon i triumf för allas ögon far.

Min otacksamma vän jag äfven lemnat der,
Som fordrar ömhet jemt, men aldrig ömhet känner:
Den hala smickervän, som hemlig afund bränner,
När han ett värdigt lof på tvungna läppar bär.

Den enda strid jag ser är mellan bladens fläkt.
De yfvas om hvarann, men utan fruktan bäfva;
Det enda sorl jag hör, då vestan börjar sväfva,
Och han sin envåldsmakt till trädens toppar sträckt.

Ack, sälla enslighet, till dig är vägen lätt.
Jag skall då snart i dig mitt ödes hårdhet glömma,
Och mig i skogens skygd, i bergens grottor gömma,
För smicker och förakt, för nåd och oförrätt.

Hvad för en gudahamn var det mitt öga såg?
Hvem är som nalkas mig med harpa och med båga,
Mig sluter i sin famn och med sin kyska låga
Ingjuter kraft och lif uti min kalla håg?

Det skaldeguden är, han till min hydda går,
Hans rika, ljusa hår omkring hans axlar hänger,
Den eld, som ur hans blick och högblå ögon tränger,
I tanken tänder ljus och öfver hjertat rår.