Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

52

Han talar, och min själ blir tjust af denna röst:
Du skall min kärlek bli, men dig för hopen dölja,
Gå, skynda till ditt lugn, min ömhet skall dig följa.
Han flyr, men lemnar qvar sin styrka i mitt bröst.

Så klandra ej min smak, att jag från menskor flyr,
Jag söker sinnets lugn, der det kan lättast vinnas.
Det enda som mig än uti min stillhet bryr
Är att jag menskor mins och att mig menskor minnas.




Till Fischerström[1].

I.

Med en hyacint.

Du rara ört, som ej din like
I färg, i glans, i täckhet har!
Bland all din slägt i Floras rike
Din fägring mest mitt öga drar:
På dina blad naturen spelar,
I konst, i prakt hon yttrar sig;
Den fina balsamlukt du delar
Förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter:
En lindrig luft du andas får,
En häftig il dig aldrig möter,
För hetta, köld du säker står.
Ett lifligt väder på dig fläktar,
Som tränger genom blad och knopp;
Och när af värma du försmäktar,
En kylig flod dig friskar opp.

  1. Dessa äro författarinnans sista qväden. De skrefvos 1762.