Den här sidan har korrekturlästs
54
Mig skulle hopen svartsjuk kalla
Och ge mitt qval förhatligt namn —
Jag kan dock utan köld och galla
En skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjertat delas,
Se’n jag engång dess ömhet vann,
En grad för mig i känsla felas,
Är hvad jag icke bära kan.
Låt dock ej, Damon, dygd och ära
Dig hålla qvar i något bann!
Jag svär, vid dig och hjertats lära,
Att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt lif förstöra
Än gå i tvungen vänskap in!
Du kan min sällhet icke göra,
Om jag ej högst kan göra din.
III.
Den lågan, som mig tär och bränner,
Till kärlekselden icke hör,
Dock oro i ett hjerta gör,
Som starkt och ömt och häftigt känner.
Det är en vänskap som mig rör,
Som ej är gjord för tidens vänner.
