Men bäst som du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder:
Du, vissnad, liknar dig ej mer,
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård;
Bland ringa stoft din fägring gömmer —
Du är ju otacksam och hård!
Dock — skall jag på en blomma klandra,
Dess veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förändra;
Hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjerta kallna:
Det måste vara som det är.
II.
Den 25 Juni 1762.
Hvad har jag sett? Hvad gruflig plåga,
Hvad nya ämnen för mitt qval,
Hvad olja på min olyckslåga,
Hvad öde för mitt hjertas val!
De ögon, som af ömhet brunnit,
Som ha mitt lif, min död i sig,
Ha nyss af sorg och saknad runnit —
För hvem? Ack, för en ann’ än mig!
Jag tecken ser af ömhets tårar
På Damons kinder röjas än —
Ett afsked så hans hjerta sårar,
Så kan han känna för en vän!
Och jag, jag skall till evig smärta
En sådan skatt på jorden si,
Det bästa och det ömsta hjerta —
Och sjelf dock icke lycklig bli!
