Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
59

skaldeverksamhet. Han afskickades först såsom sändebud till spanska hofvet och qvarstadnade der till 1766, då han kallades såsom minister till Frankrike. 1772, året efter kronprinsens besök i Paris, utnämndes han till ambassadör vid detta hof och ådagalade på denna post en framstående duglighet. Han skötte der ej allenast den diplomatiska förbindelsen mellan Sverige och Frankrike, utan fick äfven tillfälle att 1783 afsluta en traktat mellan vårt land och Amerikas Förenta Stater, hvars minister vid franska hofvet var den bekante Benjamin Franklin.

I Paris deltog Creutz i landets förnämsta literära och konstnärliga kretsar och var af de franska stormännen på dessa områden högt uppburen för sitt snille och sitt älskvärda umgängessätt. Bref och memoarer af de berömde författarne Marmontel och Grimm samt åtskilliga intressanta korrespondenser af Voltaire skildra honom såsom en spirituell och fint bildad man, i synnerhet berömmes hans konversation såsom i hög grad fängslande och fantasirik. »Creutz var så känslig för alla konstens och naturens skönheter», säger den förstnämnde, »att då han meddelade oss de intryck han af dem fått, trodde man sig höra berättelser ur en poetisk drömverld», och den store Voltaire yttrar sig något patetiskt: »Jag har ej fått behålla grefve Creutz mer än en enda dag, och jag skulle ha velat tillbringa hela min lefnad med honom».

1783 återkallades han till fäderneslandet för att bekläda de ansvarsfulla posterna af riksråd och kanslipresident och var äfven under Gustaf III:s vistande i Italien en af dem som förestodo regeringen. Samma år utsågs han enligt konungens önskan till Upsala universitets kansler och hade i denna egenskap tillfälle att utöfva ett välgörande inflytande på dess verksamhet genom förbättrande af dess bibliotek och samlingar, förökande af dess lärarkrafter m. m. Utom denna utnämning kommo honom äfven många andra hedersbevisningar till del.

Hans helsa var under hans senaste lefnadsår bruten, synnerligen af giktplågor. Mot slutet af 1785 tilltog det onda, och den 30 Oktober afled han. Hans sista ord voro en helsning till vännerna, »att han i döden kände lugn i medvetandet, att han ej sökt skada någon».

Creutz var en af 1700-talets ädlaste män. En flärdfri karakter, dugande om och ej egentligen stora