58
skaldekonstens utöfvande. Diktsamlingarne Våra Försök och Vitterhetsarbeten innehålla de flesta af Creutz’ skaldestycken.
Det mest betydande af dessa är hans 1761 utgifna stora idylliska epos Atis och Camilla. På flytande och välljudande alexandriner skildrar han här, huru lejonjägaren Atis intages af kärlek till gudinnan Dianas prestinna Camilla, och huru det älskande paret efter mångahanda öden och pröfningar slutligen med gudinnans bifall lyckligen förenas. Sjelfva handlingen är således icke särdeles betydande, deremot har skalden inlagt mycken poetisk förtjenst i de vackra och stämningsfulla naturskildringarna och förstår bättre än någon af sina föregångare att med sparsamt men konstnärligt anbragta bilder kasta ett poetiskt skimmer öfver den enkla berättelsen. Sjelfva ämnet liksom och sceneriet — handlingen försiggår i Arkadien, herdelifvets förlofvade land — kan väl förefalla vår tid något främmande; men om man söker sätta sig in i den tidens åskådningssätt — med dess i hofvets skola fostrade herdar och herdinnor, dess något stela fantasilandskap och dess enkla psykologi, som ej lemnade rum för några djupare liggande själskonflikter — så kunna vi ännu med nöje följa Creutz’ vackra om än naiva skildring. För hans samtid, i synnerhet för damerna, var denna dikt den svenska skaldekonstens mästerstycke, och man fattar också lätteligen, att endast en verklig diktare kunnat frambringa det.
Jemte detta arbete skref Creutz en annan mindre, men i språkligt och versifikatoriskt hänseende lika betydande dikt, Daphne, af hälft episkt, hälft didaktiskt innehåll. Detta stycke ger en skildring af en ung flickas utträde i verlden och behandlar särskildt hennes första kärlek; den är tillika en målande, men ingalunda naiv sedeskildring ur de högre kretsarnas lif. Om denna dikt säger Gyllenborg träffande, »att en aftagande oskuld hos skalden röjes i den målning af kärleken, som der meddelas». Af Creutz äga vi vidare ett högstämdt, ehuru måhända väl långt utdraget Sommarqväde, en Elegie, tvenne oden Öfver ängslan och Öfver begärelsers bedräglighet jemte några mindre betydande dikter samt åtskilliga tal och bref.
1763, ett sorgeår för den svenska vitterheten genom Dalins, fru Nordenflychts och vår äldste romanförfattare Mörks frånfälle, är äfven ett gränsår i Creutz’ lefnad, emedan han då lemnade Sverige och dermed äfven sin
