Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
73

Och med en bortvänd syn ur såret pilen drar,
Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver
Att hämma blodets fors, som fram ur sidan drifver.
Men fåfängt, all dess hjelp ej djurets räddning gör,
Det slickar nymfens hand, det suckar, och det dör.

Camilla detta ser med ömkan och med plåga.
Hur sådant våld kan ske hon tyckes himlen fråga.
»Du täcka djur», sad’ hon, »hvad har du menskan gjort?
»Har väl din menlöshet dess grymhet väcka bort?
»Du hårda jägartropp, som dig i mord förnöjer,
»Ja! det är Atis visst, som här sin vildhet röjer!
»Ack usla! det var jag, som nästan färdig var
»Att älska en tyrann, som sådant hjerta har!
»Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste,
»När dock så mycket ömt uti hans ögon lyste?
»Hur lycklig är jag ej, som fått hans vildhet se?
»Jag skall ej ömhet mer, men hat åt Atis ge.»
Camilla blef bestört, så snart hon detta sade,
Ty hjertat ingen del i detta uppsåt hade.

När Atis mellertid vid stranden sorgligt går,
Han hör Camillas röst och lif och glädje får.
»I gudar,» ropar han, »nu får jag se Camilla!
»Dess enda ögonkast kan hjertats oro stilla.
»Det blir det sista väl, som himlen unnar mig!»
När Atis detta sagt, han varsamt nalkar sig.
Camilla ropar strax: »Barbar, som mig förföljer
»Och ej din vildhet mer i ödemarker döljer,
»Du föddes blott till mord! Se detta arma djur,
»Som måste offras upp för en så vild natur.
»Gå evigt från min syn! —» Så snart hon detta lyktar,
Hon till Dianas lund med hast från Atis flyktar.
Hon dock tillbaka ser, ty hjertat häftigt slår,
Och ångern följer med uti Camillas spår.

Men Atis utan mål, förvirrad och betagen,
Blef utaf dessa ord som af en ljungeld slagen.
Till slut med ömklig röst han detta utrop ger:
»Camilla hatar mig, jag bör ej lefva mer.»

Re’n dagens matta bloss i tjocka molnen släcktes,
Och himlens dunkla hvalf af nattens fällar täcktes.