»Kring allt hvad ögat ser, din vålnad för mig sväfvar;
»Jag tryckes af ett ondt, som mot min sällhet sträfvar,
»Jag vet du älskar mig, jag vet du ej bedrar,
»Men darrar lika fullt, fast jag ditt hjerta har.
»Jag äger dig ej nog, en fruktan mig bedröfvar,
»Jag räds, att hvad jag ser min Atis från mig röfvar.
»I denna tysta dal, som nordens stormar spar,
»Jag saknar allt mitt lugn och ingen trygghet har.
»Hvart ord du säger mig i själen glädje väcker;
»Hvar tanke, som jag gör, den samma glädjen stäcker.
»Ifrån Dianas lund jag hör ett hämdeskri;
»Jag lär ej vara född att kunna lycklig bli.
»Hvar gång jag skiljs från dig af fasa hjertat brinner,
»Det tror, det aldrig mer sin Atis återfinner;
»Jag ville ge mitt lif att få dig strax igen.
»Min Atis, du är här, men oron varar än,
»Min anda är förqväfd och mina kinder våta,
»Min önskan uppfyld är, ack hvarför skall jag gråta?
»Jo, himlens stränga hand, då han min känsla stält,
»Har satt mig utom stånd att nånsin känna sällt,
»Men ödet skulle fritt min oskuld få förtrycka,
»Om blott jag ägde makt att göra Atis’ lycka;
»Din lycka skulle bli den eld, som mig förtär,
»Jag ville vara gud att fylla ditt begär,
»Ej någon önskan mer blef då i din förmåga,
»Din sällhet skulle bli så evig som din låga.
En menlös rodnad syns, så snart hon detta sagt,
Hon lutar mot sin arm, den hon i gräset lagt,
Hon vänder bort sin syn och så sin blygsel döljer.
Men ack, en olycksgud Camilla här förföljer:
En svart och giftig orm, med mörkblå fjäll beklädd,
Som hemligt hväser fram och klyfver gräsets bädd,
Kring hennes hvita hals sig lindar i en snara;
Förgäfves hennes rop de tomma grottor svara,
Han med ett dödligt styng det sköna bröstet tär.
Den usle Atis re’n af fasa halfdöd är.
Han flyger strax till hjelp, men alltför sent han hinner,
Ty re’n Camillas sår af giftet närs och brinner.
Hvad gagnar Atis’ hämd! förgäfves ormen dör,
När i en stelnad gång Camillas blod sig rör.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/89
Den här sidan har korrekturlästs
81
