Nyfunna brandgropar från la-Tène-tiden i Vestergötland.
Af
Oscar Almgren.
Från Sverige känner man hittills ej särdeles många graffynd
från järnålderns äldsta, s. k. förromerska del, som omfattar
århundradena närmast före Kristi födelse.[1] Endast på Öland och
Gotland äro sådana fynd anträffade i något större antal. Bland de
få man känner från fastlandet äro kanske de märkligast de, som för
omkring 20 år sedan upptäcktes vid Södra Lund i Flistads socken
nära Linköping.[2] Där fann man nämligen för första gången i
Sverige till tiden fullt bestämbara grafvar af den egendomliga art,
som i Danmark kallas »Brandpletter», i Tyskland »Brandgruben».
Det lämpligaste svenska namnet torde vara brandgropar. Dessa
grafvar bestå nämligen af runda gropar i marken, i hvilka man
nedstjälpt rester af likbålet: de brända benbitarna, kol och aska
samt ofta en och annan fornsak, som är mer eller mindre skadad
af hålets eld. Groparna äro ej särdeles stora; 1⁄2 meters
diameter torde kunna betecknas som det genomsnittliga, och djupet är
mindre än vidden. Stundom täckas de af en liten stenhäll, som
dock numera sällan torde vara synlig ofvan jord; och andra märken
ofvan jordytan förekomma aldrig på dessa grafvar. De äro därför
icke lätta att anträffa, ehuru de alltid synas förekomma samlade
i större grupper till verkliga graffält.
