af ᚺ — på grund af ᚺ-runans form vända åt motsatt håll mot vanligt — tydligen till angifvande af att a skall afläsas före h.[1]
Den omständigheten, att runan för u är skrifven nedanför inskriftens tänkta fotlinie, talar, efter min mening, också emot att den sålunda oregelbundet skrifna runan skulle börja ett ord vid afläsningen.
Jag anser af anförda skäl, att d bör tagas före u, och läser här antingen du͡ʀ eller med fyrdubbel runa diuʀ eller duʀi eller med femdubbel runa diuʀi.
Att afläsningen af den samstafva runan sålunda företagits både uppifrån nedåt: du, och nedifrån uppåt: ʀu, är intet bevis emot läsningens riktighet. Ty båda sätten att anordna samstafva runa finnas i andra urnordiska inskrifter, det ena sättet i ett, det andra i annat fall. Medan t. ex. Kragehul-spjutet och Järsbergs-stenen hafva a͡ʀ att afläsas uppifrån nedåt, har den skånska brakteaten Stephens n:r 19 (Montelius, Atlas, n:r 460) två gånger k͡a (i orden lauk͡aʀ och gauk͡aʀ, såsom jag läser det sistnämnda ordet med första runan tredubbel — i det att undre delen af ᚷ äfven får gälla som ᴀ — för att få ett bekant ord, här ett mansnamn, i st. f. ett obekant: g͡ak͡aʀ, såsom man förut läst), att afläsas nedifrån uppåt. Det bör då kunna vara tillåtet att en gång använda båda sätten, då flere än två samstafva runor skola angifvas.
Professor Bugge har själf medgifvit, att »det ligger efter Trækkene nærmest» att läsa duʀ, »saa att man begynder Binderunens Læsning med d.» Han låter emellertid denna läsning falla, emedan han icke kan nöjaktigt förklara det sålunda uppkomna duʀ här. Därom längre fram i denna uppsats.
Den andra anmärkningen gäller det innehåll af inskriften, som Bugges läsning gifver: »Denna häst inred Udd», d. v. s. »detta är den häst, som Udd inred.» Här sakna säkerligen de allra flesta läsare något mycket väsentligt, nämligenhästens namn. Professor Bugge tänker sig ju som en möjlighet, att stenen blifvit af en
- ↑ Af nu anförda skäl kan jag icke tro på riktigheten af Bugges läsning urt͡e i Ödemotland-inskriftens linie a, där t͡e skulle vara skrifvet med ᛖ samt med t-runans högerkvist(ar) satt(a) på högra stafven af ᛖ, men ᛖ likafullt skulle uppfattas som äfven hörande till följande ord. (Norges Indskr. I, 248).
