tala om grekernas och romarnes »alfabet», då man menar alla bokstäfverna i deras ursprungliga ordning. Runorna voro visserligen bildade efter de romerska bokstäfverna, — de skilja sig från dem mindre än de bokstäfver vi begagna, när vi skrifva, skilja sig från de romerska, — men runorna voro, märkvärdigt nog, ordnade på ett helt annat sätt, börjande, såsom vi förut hafva sett, med ᚠ, ᚢ, ᚦ. Man undviker därför att begagna uttrycket »runalfabet» och säger helt enkelt »runrad». Någon gång höres äfven benämningen »futhark», bildad i öfverensstämmelse med uttrycket alfabet af de första runorna, i detta fall sex.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 637 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 45. Runinskrift på en sten vid Skärkinds kyrka. |
Den runrad, som läses på Vadstenabrakteaten, plägar kallas den »äldre», till skillnad från den »yngre runraden», hvilken innehåller de runor, som begagnades här i landet vid öfvergången mellan heden och kristen tid. Det är dessa »yngre» runor, som ses på de i början af denna uppsats (sid. 2 och följ.) omtalade runstenarna från vikingatiden.
Utom den vid Vadstena funna brakteaten är ännu en inskrift med de äldre runorna känd från Östergötland (fig. 45). Den läses på en slät granithäll, som år 1876 upptäcktes af agronomen C. F. Nordenskjöld i golfvet till Skärkinds gamla kyrka i häradet af samma namn, samt sedan restes på kyrkogården. Inskriften:
? ᚲ ᛁ ᚦ ᚫ ᛚ ᛖ ᚢ ᛒ ᚨ ᛉ, SKI(N)THALEUBAR
anses vara ett mansnamn »Skinnljuf» (»den finhylte»).[1]
- ↑ A. Noreen, Ältisländische und altnorwegische Grammatik, 3:e uppl. (Halle, 1903), sid. 342.
