ty i november månad förlidet år skänkte herr Carl Schmidt till national-museum en sten (se fig. å föreg. s.) hvilken i 20 à 30 år legat på Landshammars gård i Spelviks socken, Rönö härad, Södermanland. Han har blifvit upptagen ur en grafhög af gårdens förre egare, ingeniör Rundstedt. Blotta tekningen visar, att denne sten är obetydligare och enklare än Inglinge stenklot, men påtagligen är det en sten af samma slag och för samma sak afsedd. Dessutom bildar denne nyfunne sten en mellanlänk emellan Inglinge-stenklotet och de två s. k. hjelmformige stenar som finnas afbildade och beskrifne i Hofbergs högst förtjenstfulla arbete ”Nerikes gamla minnen” sidd. 77 o. 78. Dessa båda tekningar, hvilka här ej behöfva afbildas, äro temligen lika Landshammar-stenen, och man har sålunda fyra stenar, hvilka alla kunna hänföras till en ny klass fornminnen, bland hvilka Inglinge stenklot är förnämst.
Hvad sagorna tälja om Inglinge hög är ganska litet, men ofta upprepadt i flere skrifter, bland hvilka här nämnas Linnerhjelms bref under resor i Sverge, Sjöborgs Nomenklatur och Samlingar, Wieselgrens Ny Smålandsbeskrifning, Hyltén-Cavallii ”Värend och Virdarne”, ”Suecia Antiqua”, ”Svenska minnen”, Konversations- och geografiska ordböcker, ”Linnés skånska resa”, Brunii antekningar m. fl. Sagan låter en konung Ingel Alvarsson var begrafven i högen med krona, spira af guld och två års skatt, alt ett mål för skattgräfvare; men underrättelser af vetenskapligt värde äro få eller inga, ty de gamla gräfningarna skedde utan omsorg, och fynden torde ej ha blifvit tillvaratagna eller haft något större värde.
Att de två stenarne på ättehögens spets varit de gamle virdakungarnes tron är högst sannolikt, och denna förmodan vinner stöd däraf, att vid Ingelstad, enligt folksägen, varit kungsgård. Man har ännu qvar flere namn som påminna därom, t. ex. Kungsladan, Kungsängen, Kungsmaden, Kungsstigen, Kungsbron.
Att högen i Suecia Antiqua är afteknad mycket högre än han nu är, kan lätt förklaras däraf, att han flere gånger varit af okunnigt folk genomgräfd, utan att återställas i sitt förra skick.
P. E. B—d.
(Författarens stafning.)
