Fornminnesföreningen derigenom erhålla ett bättre handtag än som kan ske på något annat sätt. Centralföreningen är i alla fall större och starkare än hvar och en af landskapsföreningarna, och måste således alltid komma att utöfva ett ganska stort inflytande på dessa. Vinner hennes tidskrift terrain hos allmänheten, så kunna der ganska lätt intagas afhandlingar af värde äfven från landskapsföreningarna. Man har antydt, att somliga af dem trädt i förbindelse med Vitterhetsakademien och deruti trott sig finna ett hinder för deras samverkan med centralföreningen, enär de genom sambandet med nämnda akademi skulle blifvit i viss mon beroende af henne, och således ej kunna verka fullt sjelfständigt. En bland dessa föreningar är Nerikes Fornminnesförening. Denna förenings sjelfständighet hade dock genom förbindelse med den officiella fornforskningen ej lidit något intrång. Arbetet för centralföreningens ändamål öfverhufvud trodde tal. skulle leda till bättre resultat om det finge hädanefter fortgå, såsom hittills, på frivillighetens väg, än genom att söka lagbinda detsamma. I Danmark hade ej heller någonting dylikt blifvit ifrågasatt och der hade man dock hunnit så ofantligt långt före oss. Ju mera Svenska Fornminnesföreningen förmår att genom sitt exempel visa de enskilda föreningarna den rätta vägen, på hvilken de böra gå, ju mera hon går i spetsen för de öfriga, desto starkare och friskare blir äfven dessas lif och verksamhet.
Lektor Blomstrand trodde att Svenska Fornminnesföreningens styrelse borde af mötet anmodas att i samråd med andra personer, hvilka den kunde med sig adjungera, uppgöra ett förslag om hvad som för åstadkommande af det eftersträfvade sambandet kunde åtgöras, samt meddela detta till de enskilda föreningarna, med anhållan att dessa måtte utse deputerade hvar för sig för att underhandla å föreningarnas vägnar om saken, så att ett förslag i detta hänseende kunde till nästa allmänna årsmöte framställas.
Amanuensen Eichhorn yrkade att mötet skulle uttala den önskan: ”att landskapsföreningarna måtte utse vissa personer att med Svenska Fornminnesföreningens styrelse öfverlägga om sakens ställning och uppgöra ett förslag, som sedermera meddelas de särskilda föreningarna till granskning och utlåtande, för att till slutligt afgörande förekomma vid nästa allmänna möte.” Detta vore, trodde tal., att gå till väga med all den grannlagenhet och försigtighet som kunde önskas.
