Musikdirektör Södling ville upplysa om förhållandena i antiqvariskt afseende i Nordamerikas Förenta stater. I hvarje stats hufvudstad finnes en på allmän bekostnad underhållen fornminnesförening. Dessa föreningar stå ej i subordination till hvarandra, hafva intet med hvarandra att skaffa, ehuru de naturligtvis meddela sig med hvarandra på det vetenskapliga institutioner emellan brukliga sätt. I Amerika finnas dessutom ganska många personer, som äro egare af särdeles fullständiga och värdefulla fornsakssamlingar. En hr Astor i Newyork t. ex. har större och fullständigare samlingar än dem, hvilka egas af svenska staten eller någon enskild svensk man. Hvad det nu ifrågavarande förslaget beträffade, så förmodade tal. att den subjektiva kraften här så väl som vid all annan forskning gifver ett bättre resultat än den kollektiva. Att materiella medel dock äfven vore nödvändiga torde ingen vilja förneka.
Dr Granlund fästade uppmärksamheten derpå att förslaget om frågans utsträckning till en samverkan med Antiqvitetsakademien icke nu gerna kunde komma under ompröfning, enär derom ingenting funnes nämndt i det föreliggande programmet. För öfrigt om detta också ginge för sig, så vore i alla fall frågan derom för tidigt väckt, så länge förhållandet emellan Svenska Fornminnesföreningen och landskapsföreningarna ännu icke blifvit ordnadt. Ville man någonting, så måste man ock uträtta någonting för att realisera sina önskningar. Alla talare hade erkänt behofvet af en närmare förbindelse mellan centralföreningen och landskapsföreningarna, men ville man verkligen denna förbindelse, så måste man ock göra någonting för att få henne till stånd. Förslaget innebure ingenting annat än hvad ordalagen antyda; bakom detsamma låg ingenting gömdt, som kunde innebära någon fara för provinsföreningarna. Frågan kunde i alla fall ej annat än vinna på den närmare utredning, som måste blifva en följd af öfverläggningarna emellan de särskilda deputerade. För centralföreningens styrelse ensam vore det icke lätt att uppgöra något förslag, just derföre att landskapsföreningarna äro organiserade på olika sätt, hvilket åter har till följd att särskild öfverenskommelse måste träffas med en hvar af dem. Påståendet att den subjektiva kraften är starkare än den kollektiva, var någonting nytt. Den satsen kunde måhända gälla i fråga om att samla penningar, men ej i afseende på ett lands fornforskning. Här vore det tvärtom
