Fornminnesföreningens Styrelse, med anledning af ett bland besluten vid föreningens möte i Vexjö sistlidne sommar, i April detta år ingick till Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse, hvari styrelsen på anförda skäl, men utan att inlåta sig på grundsatsen om det allmännas rättigheter till fornfynden, yrkat ändring af 1:sta mom. i 8 § af kongl. förordn. den 29 Nov. 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, derhän, att äfven bronsfynd må, såsom enligt samma förordning sker med fornfynd af sten och jern, af finnaren fritt disponeras. Derjemte har styrelsen, utan att dock göra något bestämdt yrkande, hos Kongl. Maj:t anmält, att nämnda mötes medlemmar efter föregående öfverläggning uttalade den önskan, ”att lagstiftningen i afseende på fynd af fornsaker måtte ändras så, att, med bevarande af möjligheten för statens historiska museum att inrymma de fornsaker, som företedde ett allmännare intresse, landskapsmuseer och enskilda samlingar kunde bilda sig” samt till Kongl. Maj:ts bepröfvande öfverlemnat, hvilka åtgärder som böra vidtagas, på det att åtminstone fornminnesföreningarnas och andra under offentlig vård stående museer måtte erhålla laglig rätt att innehålla fornsaker, hvilka nu äro förbehålla åt statens öfriga samlingar. — Något svar på denna skrifvelse har ännu icke kommit styrelsen till handa.
Rörande den fråga, som nu är å bane, vill jag endast ytterligare påpeka det olämpliga deri, att det finnes lag af den beskaffenhet, att det måste bero på tillfälliga omständigheter, huru vida brott mot den samma komma att straffas. Detta har, såsom upplyst blifvit, varit förhållandet med denna förordning. Till följd af för handen varande förhållanden har nemligen Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien vid flera tillfällen ansett otjenligt att låta anställa åtal, ehuru bestämda lagöfverträdelser egt rum och blifvit anmälda. Den kongliga förordningen har sålunda på visst sätt blifvit en lex in casu, ett förhållande, som måste föranleda stor osäkerhet vid hennes tillämpning. Detta förhållande har dessutom den ännu betänkligare följden att, såsom friherre Djurklou anmärkt, allmänhetens förtroende till likheten inför lagen väsendtligen rubbas och lockelsen att öfverträda en sådan lag blifver stark. Också äro, trots de förordningar rörande detta ämne, som i vårt land varit eller nu äro gällande, i synnerhet de danska fornsakssamlingarna, men äfven de engelska och tyska, ganska rikt försedda med svenska fornsaker.
