võrdnadsvärda samt i arkitektoniskt hänseende synnerligen intressanta kyrka, hvilken nu, i sitt på ett särdeles förtjenstfullt sätt restaurerade skick — ehuru arbetet ännu ej är fulländadt — framstälde sig såsom ett af landets vackraste götiska tempel.
Kl. 6 e. m. samlades mōtets deltagare åter, för att
fortsätta förhandlingarna rörande andra frågan.
Dr Montelius bestred riktigheten af en på f. m. lemnad uppgift, neml. att af konung Fredrik den VII:s fornsakssamling på Fredriksborg mer än hälften förskref sig från Skåne. Antalet af svenska fornsaker i densamma uppgick icke till hälften af hela numerären, och den största delen deraf hade blifvit såsom present öfverlemnad af skånske herrar och män, men ej för penningar inköpt. Att genom lag hindra någon att bortskänka dylika saker torde icke vara möjligt. Ett äfven på f. m. fäldt yttrande att ”en hittare i Skåne hellre gick till Köpenhamn och fick danska dalrar, än till Stockholm och fick intet”, vore väl icke alldeles riktigt. I Köpenhamn betalas fornsaker i allmänhet, såvida de icke äro af guld eller silfver, endast med en s. k. dusör, under det att de vid museet i Stockholm inlösas med ett pris, motsvarande ungefär det hvarföre de i allmänhet och äfven i Danmark kunna säljas. Guld- eller silfversaker inlösas i Danmark endast till metallvärdet; i Sverige deremot betalas enligt lag såväl detta som 1⁄8:del derutöfver, hvartill ofta ytterligare lägges dusör. Af ett annat yttrande om den fria forskningens nödvändighet skulle konseqvensen blifva den, att hvilken som helst skulle ega rätt att när han behagade, undersöka hvilka fornlemningar som helst, hvilket icke vore rimligt. Många andra omständigheter finnas dessutom, hvilka tvinga oss att modifiera oss i afseende på forskningens frihet. I afseende på en tredje talares yttrande om önskvärdheten af expropriering för statens räkning af all jord, hvarå vid skiftesförrättningar fasta fornlemningar anträffas, trodde tal. att sådant icke skulle låta sig göra här i landet, om ock, såsom samme talare nämnde, så sker i Danmark. Hvad sjelfva hufvudfrågan beträffade, trodde tal. att det icke vore skäl att nu fatta något beslut, då Svenska Fornminnesföreningen ingått till Kongl. Maj:t med skrifvelse i särskildt ämne, utan borde man uppskjuta med alla vidare åtgöranden i saken till dess svaret på denna skrifvelse från Kongl. Maj:t ankommit.
Hr Werner ville endast fästa uppmärksamheten på
