nödvändigheten af ett stadgande i den syftning, att upphittare af bronssaker måtte få behålla dem. Tal. kände en fornforskare, som med betydliga uppoffringar skaffat sig en rikhaltig samling bronssaker. En vacker dag fick han bud från Antiqvitets-akademien, att lemna henne ifrån sig. Han gjorde det, men han samlade ej något mera. Många fornforskare hafva också genom Antiqvitets-akademiens privilegium afskräckts från att sätta sig i förbindelse med henne; de hafva fruktat att, om de det gjorde, blifva af med sina klenoder. Privilegiet länder således till skada, ej mindre för akademien sjelf, än för de enskilda fornforskarne.
Frih. Djurklou började med att anmärka att hans yttrande under förmiddagens diskussion om officiell och privat forskning icke fäldes oafsigtligt, utan med fullt uppsåt, med berådt mod. Han satte den officiella forskningen i motsats till den privata. Med den förra, fortfor tal., afsåg jag den som framgått ur statens sträfvande att åt sig monopolisera fornforskningen. Detta statens sträfvande tog sin början redan under Gustaf II Adolf och har sedan alltjemnt fortgått och vunnit mer och mer terrain. Det fanns en tid då detsamma var fullkomligt berättigadt, och den tiden räckte mycket länge, ända till de sista åren, så länge det icke fanns någon annan fornforskning, än den som genom staten bedrefs. d. v. s. den officiella. Man hade först Antiqvitets-kollegium, sedan Antiqvitets-archivet och slutligen Antiqvitets-akademien. När fornforskningen i Sverige först uppträdde, stod landet på höjdpunkten af krigisk ära och yttre glans; det var de ”yfverborne Göthers” tid. Sverige skulle förherrligas framför alla länder; fornforskningen verkade för ett rent statsintresse. Tiderna hafva förändrats. Våra anspråk äro nu icke så stora som de då voro; nu vilja vi endast hafva reda på hvad vi ega i behåll från forna dagar, utan att derpå grunda några politiska anspråk. Detta för att visa att officiell fornforskning var fullt berättigad. Om den privata fornforskningen kan man icke tala förrän från och med den tidpunkt då våra enskilda fornminnesföreningar uppkommo. Dessförinnan hade visserligen några enskilde forskare uppträdt, bland hvilka den förste var den nu redan bortgångne A. E. Holmberg; men allmännare spridd hade fornforskningen dock ej blifvit. Samtidigt med Holmberg uppträdde Richard Dybeck. Omständigheterna gjorde att det blef för honom nödvändigt att sköta sina forskningar under Antiqvitets-akademiens egid. Frukterna af detta
