1846. Skråna föllo, och det kan väl då icke vara för mycket begärdt, om 25 år derefter det skråtvång, som binder fornforskningen, blir afskaffadt. 1867 års författning utgör en af länkarne i detta tvång, och följdriktigheten fordrar således, synes mig, att denna lag först starkt undermineras och sedan alldeles försvinner. Genom lagen hämmas forskningen i sin gång. Och hvarföre skulle man icke lika gerna föreskrifva, att ingen finge sälja gamla sällsynta böcker till kryddbodar eller dyrbara taflor till utlandet? Ingen har dock ifrågasatt ett dylikt förbud, ehuru alla erkänna vandalismen i en dylik handel. Något annat medel att förekomma förstöringen af våra fornminnen finnes ej, än att meddela folket upplysning om ej endast deras kulturhistoriska, utan äfven om deras penningevärde. Friheten är här såsom alltid ett långt bättre och kraftigare medel än tvånget; men för att vinna henne måste vi af alla krafter arbeta på att få bort de nu gällande lagstadgandena — ty deras princip är frihetens motsats, tvånget — och framför allt på undanrödjandet af den rådande okunnigheten om våra fornminnens vigt och värde; ty just i henne ligger roten och upphofvet till försumligheten och liknöjdheten för deras bevarande.
Ingeniör Bergstrand förklarade att han i allo instämde med de talare som ansett en förändring i nu gällande fornminneslagstiftning af behofvet påkallad.
Hr Mandelgren: En af föregående talare kom att nämna ordet ”vandalism”: men att denna ej endast funnits i forna tider, utan tyvärr än i dag existerar, derom hafva de iakttagelser, jag gjort under mina ocularbesigtningar, fullt öfvertygat mig. Många af våra fasta fornminnesmärken hafva genom vårdslöshet eller förstörelselusta försvunnit; andra åter hafva blifvit använda på ett för jordens egare måhäda ganska nyttigt, men för älskaren af våra fornminnen allt annat än glädjande sätt. Af gamla stenkummel har man tagit materialier till täckdiken; bautastenar har man ansett lämpliga vid brobygnader och anläggandet af källare, t. ex. vid Moheda i Småland, der omkring 20 stora kummel förstördes, och den deri funna bronzen blifvit försåld till kopparslagare; platser der minnesmärken funnits hafva användts till husbyggnader, och stenarne i minnesmärkena hafva fått utgöra grunden. Af ättehögarne har man nästan öfverallt, isynnerhet i Småland, gjort potatiskällare. På ett ställe har jag t. o. m. sett
