emellertid, detta oaktadt, kunde för museerna rädda dylika — nemligen genom att der emottaga dem såsom depositioner — visade erfarenheten. En stor del intressanta fornsaker i Göteborgs museum hade blifvit dit öfverlemnade såsom depositioner. Den siste talaren hade redan påpekat önskvärdheten och nödvändigheten af att bland folket sprida upplysning om våra fornminnens vigt och värde för den nationella kulturen och hos detsamma inplanta kärlek till dem; men huru skall väl detta kunna ske, då fornkunskapen icke ens vid de högre elementarläroverken utgör ett obligatoriskt läroämne? Tal. instämde för öfrigt i yrkandet derpå, att de fornsaker, som äro af ett mera specielt ortintresse, måtte förvaras på den plats der de finnas, de öfriga deremot till vederbörande museer öfverlemnas.
Frih. Hermelin kunde ej instämma i hvad som blifvit yttradt om fördelarne af decentralisation. Tal. ansåg att, likaväl som en centralisation i de mindre museerna kunde vara någonting godt, likaväl och ännu mera vore det af vigt att uti statens historiska museum ega större samlingar, visande de olika facerna af medeltidens konst m. m. För öfrigt ansåg tal., i likhet med dem som förut yttrat sig i frågan, att spridning af upplysande antiqvariska skrifter vore af stor nytta, och förmodade att mötet äfven komme att uttala en önskan i sådan riktning.
Lektor Wiberg erinrade att utom de omnämnda fornsakerna, grafstenar, epitafier, m. m., äfven altarskåp och helgonbilder från katholska tiden borde i kyrkorna qvarstanna. Tal. hade ock uti Gestrikland anträffat flera kyrkor, der dylika fornsaker varit omsorgsfullt vårdade — i Torsåker och Hedesunda funnos till och med små museer upprättade — men äfven andra kyrkor, der församlingen, oaktadt alla uppmaningar, icke ens velat låta de gamla helgonbilderna ligga qvar på kyrkovinden, utan på alla möjliga sätt förstört, skadat eller profanerat dem. Med anledning af hr Ljungströms yttrande ville tal. fästa uppmärksamheten på, att det finnes ett äldre lagstadgande, som föreskrifver att vid hvarje pastorsombyte och varje visitation ett af pastor underskrifvet inventarium, icke blott öfver kyrkans allmänna tillhörigheter, utan just dess antiqviteter, skall uppvisas; och en föreskrift härom vore äfven intagen i den senaste kongl. förordningen angående våra fornminnens fredande. På grund häraf skulle det väl också kunna gå för sig, att vederbörande stiftsstyrelser såge till, att lagen blefve
