en verklighet, om man vid hvarje visitation noga genomginge inventarierna och såge efter att allting funnes på sin plats. Uti yttrandet att nästan ingenting blifvit gjordt för att genom utgifvande af skrifter i fornkunskapen söka väcka folkets intresse för våra fornminnen ville tal. instämma; men det vore dock för mycket sagdt, att det icke funnes någon enda lärobok i Sveriges fornkunskap. Det funnes verkligen en sådan, och den hade tal. sjelf författat. Boken vore i norra Sveriges folkskolor ganska vidsträckt spridd och användes äfven i Skåne och andra delar af landet. Tal. trodde att försöket icke varit utan allt gagn. Det vore väl sannt att fornkunskapen vid elementarläroverken ej är ett obligatoriskt undervisningsämne; men hon inginge ju uti historien, och en nitisk lärare torde säkerligen ej heller underlåta att, då han undervisar i fäderneslandets historia, äfven bibringa lärjungen de första elementen af dess fornkunskap.
Hr Mandelgren tillkännagaf, att den erfarenhet han gjort under den tid af 25 år, som han sysselsatt sig med fornforskning, vore, att centralisationen vore ganska skadlig. Tal. ville bland de mångfaldiga exempel, som till bevis för denna åsigt kunde andragas, blott anföra att i en kyrka i Östergötland anträffade tal. 1846 ett ganska dyrbart och märkvärdigt antependium. Tal. aftecknade det och erhöll gåfvobref å detsamma för Nationalmusei räkning, med vilkor att det genom Antiqvitetsakademiens försorg skulle afhemtas; anmälan om förvärfvet gjordes hos hr riksantiqvarien. Men när tal. några år senare ankom till församlingen, hade antependiet icke blifvit afhemtadt, en ny pastor hade blifvit tillsatt, och ingen visste hvarthän detta oersättliga minnesmärke af forntidens konstflit tagit vägen. Sannolikt hade det blifvit såldt såsom lump. Hade ett museum funnits i närheten, hade antependiet trifvelsutan blifvit bevaradt.
Kyrkoherden Hagberg delade den framstälda åsigten om vigten af att undervisning i fornkunskapen meddelades i skolorna, men ville äfven framhålla ett annat behjertansvärdt önskningsmål, nemligen att sockenbibliotheken skaffade sig värderika antiqvariska skrifter, och att fornminnesföreningarna och deras vänner och gynnare gjorde allt hvad de kunde för att bland allmänheten sprida allt flera och flera fosterländska skrifter, afhandlingar och uppsatser i fornkunskapen. Dr Hofbergs skrift om Nerikes fornminnen funnes uti sockenbibliotheket i tal:s församling och hade af
