Hoppa till innehållet

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
141

Här hafva vi således i den friborne bondens hem också ett hem för husfliten.

Men äfven i höfdingens och konungens gård hade den ett hem; ehuru den der hade en annan charakter, mer afsåg tillverkandet af stridens och jagtens redskap, än de som tjente i fredens stilla värf. Rig gick till höfdingens sal, der Fader och Moder sutto, ”lekte med fingrarne”.

Husbonden satt
och bågsträng snodde,
almen böjde
och gjorde pilar;
men husmodren sysslade
med sina armar,
strōk linne
och stärkte ärmar.

Höfdingens son kallades Jarl, och uppfostrades att så väl sjelf förfärdiga vapen, som att bruka dem i striden.

Att husflitens sysslor höllos i ära, derom vitna äfven en mängd berättelser, och några af dem härleddes ända ifrån gudarne. Så säger Eddan, att Asarne uppfunno fisknätet för att i Franangers forss fånga Loke. Konungens och höfdingarnes hustrur och döttrar voro lika litet fritagna från det trägna husflitsarbetet, som tjenarnes, och sagorna veta berätta om drottningar, som sysselsatte sig med linneblekning och ölbrygd. ”Då var sed,” säger Vatnsdælasagan, ”att förnäma mäns barn alltid togo sig någonting före.” Äfven stormännens söner fingo lära sig att bruka åkern, timra, snickra, slöjda och smida. Om en Gudmund den mäktige omtalas såsom något ovanligt, att han inbjöd förnäma mäns söner till sig, och behandlade dem så väl att han ej af dem kräfde något arbete. När de voro hemma, säger Ljosvetlingasagan, voro de vane att arbeta, oaktadt de voro af ansenliga ätter. Sagan om den mångkunnige Veland eller Völundr är väl bekant. En höfding på Island, Rafn Sveinbjörnsson, berömmes såsom skicklig i allehanda arbeten i trä och jern; han var derjemte en ypperlig läkare, skald, vältalig och lagkunnig. En annan storman, Thorsten Knarrarsmidr, var bonde, smed, skeppsbygmästare och köpman. Ännu temligen långt in i nyare tiden mätte en drottning med alnen ut tråden till sina tärnor, för att se huru flitiga de varit, och vägde det garn de spunnit, samt tillsåg att ingen fick vara sysslolös. Det var på samma tid, som konungen höll noga räkning öfver afkastningen af sina bistockar och fisken, så väl som öfver fogdarnes räkenskaper i allmänhet.