Hoppa till innehållet

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
144

kedjor, o.  s. v. Till och med emaljerade arbeten omtalas och dylika finnas äfven i samlingarna. ”Smidi med sortu mælt ok amalerat” omtalas i de gamla lagarne. Några af dylika i jorden funna smycken äro af särdeles stort värde. Några sådana kostbarheter hade också särskilda namm, t. ex. konung Adils i Upsala berömda ring Sviagris, Olof Tryggvasons högst märkvärdiga ring Hnitud, samt smycket Brising. Det behöfver knappt nämnas, att visserligen en stor del af dessa dyrbarheter äro af utländskt ursprung, erhållna såsom byten från vikingatågen, eller såsom betalning för utförda varor, men andra äro bevisligen inom landet förfärdigade. En del hafva nemligen alldeles egendomliga former eller sirater, som antyda deras inhemska ursprung. Andra äro tydligen efterbildningar af utifrån hemtade typer. En vandring genom museerna, jemte sagornas utförliga skildringar, gifva ett begrepp om den utomordentliga rikedom i omvexling af smycken af alla slag, och den lyx, som utvecklades i dessa och i klädedrägter hos de förmögne af våra förfäder; och en föreställning härom antyder också husflitens ståndpunkt. ”Guldsmycke” var ett vanligt binamn för qvinnan.

Sagorna ordentligt öfverflöda af beskrifningar på de rikes dyrbara och praktfulla drägter, och lemna ojāfaktiga bevis derför, att våra förfäder, så män som qvinnor, ingalunda gåfvo vår tids mest utstyrda ”lejon” efter i ”stads” och prakt. Tvärtom är vår drägt, isynnerhet den manliga, ganska tarflig, i jemförelse med den tidens. De lysande färgerna, rödt, blått, gult och grönt, voro mycket omtyckta, och de gamle kände konsten att med örter färga sitt garn och sina väfnader i dessa färger. Här och der, der husfliten ännu ej dött ut, är denna konst ännu delvis bevarad, ett ingalunda ovärdigt föremål för en fornälskares forskningar, men på hvilket icke mångt torde hafva tänkt.

I sagorna talas om silkesskjortor, broderade med guld, mantlar eller lifrockar af siden eller skarlakan, bebrämade med dyrbara pelsverk, ofta besatta med guld- eller silfverbroderier, och fästade omkring lifvet med bälten, broderade eller beslagna med guld och besatta med perlor och ädelstenar, samt sammanhäftade i bröstet med ett dyrbart spänne. Öfver den skarlakansröda rocken kastades gerna en blå eller röd, guldsōmmad kappa, stundom fodrad med pelsverk, likaledes sammanhållen af spännen eller band, eller fotsida praktklädningar af fint kläde, silke, o. s. v.,