utsydda med guld eller silfver, stundom försedda ända ned med guldknappar, eller ock pelsar, sirade med guld- och silfverborder, samt försedda med spännen. Eyvind Skaldaspiller fick en sådan ”feldardalk”, eller spänne med tillbehör, värd 50 mark silfver, för en drapa, som han diktat till Isländarnes ära. För olika klädningsstycken begagnades ofta olika färger. Från 10:de århundradet omtalas ytterligare bl. a. följande beståndsdelar af den manliga drägten: dragkjortlar, hopspända i sidan med 5 alnar långa ärmar och så trånga, att de måste pådragas med särskilda band, och rynkas ända upp till axlarne, prakthosor om benen, rynkade och fasthålla med silkesband och fransar; höga skor, öfver allt broderade med silke, och stundom belagda med guld, eller ock utstofferade med utskurna figurer, sådana man ej längesedan funnit i de danska torfmossarne; handskar af hjortskinn, utsydda med guld; mössor med guld eller silfverband; diademer eller hårband af guld, att sammanhålla det långa håret med, m. m. En guldvirkad 20 alnar lång hufvudduk för qvinnor, att begagna till turban, omtalas i Gisle Surssons saga, och Laxdælasagan berättar om en qvinnomössa, i hvilken en mark guld var invirkad. Den rika flickan mottog gerna sin friare, klädd i skarlakanskjortel med silfverbälte och en blå kappa, andra gången i en röd, kantad med guldfransar. Jarl Strutharalds tignardrägt värderades till 20 marker guld; ensamt hatten på hans hufvud var stickad med 10 marker guld, och likväl egde han dessutom så mycket guld att Bo Digre kunde taga ifrån honom 2 kistor fulla dermed. När till dessa dyrbara drägter komma förenämnda smycken, kedjor, hals-, arm- och fingerringar af guld, silfver eller brons, spännen, guldbeslagna bälten, m. m., och för männen de mest lysande vapen, guld- och silfverbeslagna yxor, gyllene hjelmar, svärd med guldbelagda och stenbesatta fästen, pilar med guldränder, guldprydda spjut och sköldar, så kan man icke neka att menniskorna i denna aflägsna tidsålder skattade högst betydligt åt flärden och grannlåtssjukan. Denna benägenhet för prakt har öfvergått på Normanderne, om vilka det heter i ett gammalt verk: de fröjda sig åt lyx i kläder (vestium luxuria delectantur).
För sniderier i trä, sten och ben visar den svenska och norska allmogen, likasom den isländska, ännu medfödda anlag, som blott behöfva uppmuntran, öfning och mönster, för att t. o. m. öfverträffa mycket af hvad vi från utlandet den vägen erhålla.
