men ännu konstigare, var den ryktbara fanan, eller rättare märket, Raven. Då korpen, hvaraf äfven detta märke bestod, fladdrade med utspända vingar, bådade han seger, då vingarne voro nedhängande och slappa, nederlag. Standaret var sömmadt af Ragnar Lodbroks tre döttrar, och förlorades i England. Den högst märkliga, ryktbara tapeten i Bayeux i Normandie, och som ännu finnes qvar, ehuru af ålder nästan alldeles förstörd, men af hvilken dels gjorts en efterbildning i gobelin, dels tagits flera afteckningar, är den dyrbaraste lemning i stort af den tidigare medeltidens konstväfnad. Den är, som bekant, från Wilhelm Eröfrarens tid, och föreställer hans tåg till England och slaget vid Hastings, samt lemna de vigtigaste upplysningar och det åskådligaste begrepp om nordmännens drägter, fartyg, vapen, jagtredskap, m. m., och har lemnat en rikedom af motiver åt senare tiders konstnärer.
Äfven seglen på de praktälskande vikingarnes långskepp voro stundom af den nordiska qvinnans konsterfarna händer prydda och utsirade. Än voro de öfverklädda med siden eller hopsydda af olika färgade tyger, än försedda med broderier, och någon gång t. o. m. öfversōmmade med perlor och glasfluss; se t. ex. berättelsen om Sigurd Jorsalafarares lysande uppträdande i Bysanz.
Bänkarne i de förmögnares hus voro öfverdragna med stickade eller väfda, ofta dyrbara täcken, hyenden, eller, som de sedermera hette, bänkadynor. Också talas om konstrikt väfda lakan, och om sängar, försedda med dyrbara täcken och omhängen, ”sparlak”. På borden hos de förnäme lades dukar af linne. På präktiga sadeltäcken nedlades ofta stort arbete och mycken kostnad. Altardukar, messhakar, antependier m. m. från den katholska medeltiden tillhöra äfven den nordiska qvinnans konstflitsalster.
Olaus Magnus har i sitt arbete ”de gentibus septentrionalibus” gifvit nordens qvinnor under medeltiden en orlofssedel för konstfärdighet, som visar att denna s. k. råa tidsålder, i ett och annat står föga tillbaka för den förfinade konst, hvaröfver vår tid är så stolt, och vi kunna ännu här och der i någon undangömd vrå finna nya bevis för hans och krönikornas ord: ”De nordiska qvinnorna, säger O. Magnus, äro i högsta grad skickliga att väfva lin och ull. De färga linnegarn och väfva det så väl, att man skulle tro det vara väfdt i sjelfva Italien, men då man i Italien
