att hafva varit oss och kronan hembjudna, vid ansvar för dem, som deröfver böra å embetets vägnar hafva vård, såsom för tjenstefel.”
Amanuensen dr O. Montelius från Stockholm anförde, att statens rätt till fornfynd inskränkte sig till sådana af guld, silfver och brons, att, utom museerna i Upsala och Lund, vårt land egde omkring femtio mer betydande fornsakssamlingar, och att sålunda statens historiska museum ej kunde sägas lägga några större hinder i vägen för sådanas bildande. Endast vid ett par tillfällen hade detta museum gjort sin rätt gällande gentemot föregående köpare af fornsaker.
Artisten Mandelgren invände, att han bestämdt visste detta hafva varit fallet flere gånger, än nu nämnts. Såsom ett färskt exempel på författningens förlamande inflytande berättade talaren, huru Svenska Slöjdföreningen i Stockholm 1868 beslutit att, i likhet med det i London så kallade Kensington-museet, vid härvarande slöjdskola bilda ett slöjdhistoriskt museum och lemnat honom medel och uppdrag att inom riket göra samlingar för detsamma. Det lyckades talaren att under sin vanliga sommarresa insamla en icke obetydlig skörd, och deribland sådana föremål, som han tre, fyra gånger tillförene anmält för riksantiqvarien, såsom för honom tillgängliga, men hvilka då afslagits. Vid talarens hemkomst i oktober ansåg sig riksantiqvarien, i följd af den nya författningen, böra lägga hinder i vägen för detta musei bildande, för så vidt deri inginge föremål från kyrkorna. Efter flere mindre angenäma öfverläggningar befanns det nödigt att talaren anmälde det insamlade för Antiqvitetsakademien. Af detta gjordes sedan ett urval för statens räkning, och slöjdföreningen afstod med anledning häraf från sin plan att fortsätta samlandet. Då det sålunda visat sig, att författningen verkligen omöjliggjorde bildandet af alla slags samlingar, utom statens, så vore hon i vissa punkter hinder för den fria forskningen; och dessa måste derför ändras.
Dr Sohlman, frih. Hermelin och pastor Ljungström уrkade en närmare utredning af gränserna mellan statens och de enskilda samlingarnas rätt. Den sistnämnde framställde önskvärdheten af en ny författning i ämnet och förslag om att man borde försöka intressera riksdagsmän för denna lagstiftningsfråga.
Sekreteraren yrkade upphörandet af allt monopol för staten
