2. På hvad sätt kan och bör förhållandet mellan fornsamlingar i landsorterna och statens historiska museum lagligen ordnas?
Lektor Blomstrand yrkade med anledning af denna fråga,
att hela den författning, som gjorde fornfynd till statens
privilegium, borde upphōra, emedan först detta skulle göra möjligt att
bilda framstående och rikhaltiga landsortssamlingar, der man kunde
studera hvart landskaps arkeologiska förhållanden.
Artisten Mandelgren anförde, att författningen af den 27 november 1867 rörande forntida minnesmärkens fredande och bevarande hindrar den fria forskningen och bildandet af andra muséer än det historiska, så väl för statens räkning som den enskildes, samt lemnar allt uteslutande i en enda mans hand, hvarigenom hädanefter som hittills våra fornminnen underkastas förstōrelse, då det ej kan vara möjligt för en enda man att uppsöka eller vårda allt inom hela landet.
Den paragraf uti anförda författning han ansåg vara i detta hänseende menligast är § 8 mom. 1: ”En hvar, som i jorden, i vattnet, i gamla bygnader eller annorstädes finner forntida mynt, vapen, redskaper, prydnader, kärl eller andra fornsaker af guld, silfver, koppar eller brons (s. k. metall), skall oss och kronan sådant fynd hembjuda. Finner akademien hela fyndet eller någon del deraf böra för statens samlingar inlösas, erlägge då för det som inlöses af guld och silfver fulla metallvärdet med 1⁄8 förhöjning, samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.” Vidare bōr ihågkommas, såsom nästan lika skadlig för vetenskapen, § 10, som lyder: ”Finnes i kyrka, grafkor eller eljest i kyrkas hus och förvaringsrum rörligt gods, som tjenar att förvara minnet af forntidens bruk och konstfärdighet och icke tillhör enskild person eller slägt, såsom gamla skruder, bilder, altartaflor, kors och krusifixer, klenoder, kärl, dopfuntar, rökelsekar, aflatsskrin, fattigbössor, primklockor, icke väggfasta målningar och andra konstarbeten, minnesvårdar och grafstenar, epitafier, baner, vapensköldar, sorgfanor, vapen, och rustningar, gamla bref och skrifter, må sådana, i öfverensstämmelse med kyrkolagens stadgande i 26 kap. 6 §. icke till enskilda personer, inhemska eller utländska samlingar aflåtas, utan
