och sände han genast män dit österut, som träffade honom i Jernbäraland och dråpo honom der, och förde med sig till konungen den halsbok[1], som han hade egt, och hans namn stod i den, och många igenkände sedan densamma halsboken.” Af denna berättelse visar sig att den sedermera uppträdande thronpretendenten, som kallade sig Erling Stenvägg och föregaf sig vara densamme som sutit fången på Visingsö, var en bedragare, hvilket också intygades af höfdingen Simon Kyr, som varit fängslad på Visingsō samtidigt med sin herre, den verklige Erling.
Man känner ej att Knut varit på Visingsö, hvilket äfven är föga troligt. Ej heller om hans efterträdare Sverker II vet man med visshet om så varit förhållandet; men då Sverkerska ätten sedan gammalt valt ön till sitt säte, och då Birger Jarl Brosa, med hvars dotter konungen var förmäld, afled der 1202, är det temligen säkert att han der bott kortare eller längre tid. Sverker efterträddes af Erik X, en mild herre, som älskade vitterhet och i sitt hof höll skalder efter gammal nordisk sed. Efter sju års regering dog han den 10 April 1216 på Visingsö, der han mest hållit sitt hof, och var han den förste af Erikska ätten, om hvilken man vet detta.[2] Efter honom blef den 15-årige Johan I Sverkersson konung, och vistades liksom förfädren på Visingsö, der han äfven afled, ogift och i sin bästa ålder, den 10 Mars 1222, och, som det säges om honom i konungalängden i Vestgötalagen: ”allt Sverige sörjde mycket hans död, att han ej skulle lefva längre.”
Så var nu den Sverkerska ätten utslocknad, och af den Erikska återstod blott den till kropp och själ svage Erik XI. Säkerligen fortfor under hans tid Visingsō att vara sätet för styrelsen, ehuru vi derför ej kunna framte några påtagliga bevis. Under hans regering är den äldsta ännu befintliga handling rörande ön utfärdad. Det är ett gåfvobref (Svenskt Diplom. N:o 302), af år 1240, uti hvilket prinsessan Helena, Sverker II:s dotter, jemte hennes gemål, östgötalagmannen Sune Folkesson,
- ↑ ”Halsbok” var en liten anteckningsbok, som bars om halsen.
- ↑ Vestgötalagen berättar härom: ”Syutandi war Eriker konongær. han flydði. i. noreghe. þre i æmlange. siðþæn wan han Sweriki mæð swærði oc mæð sighæer, oc war syu wintær konongær. oc war goðþær aar konongær. fore þy at. e. waru goð aar um alt hans riki. mæðþæn han liffðhi. han straa ðoo. i. wisingxö oe liggær. i. warnem hos bröðrom sinum oc ffrændum.”
