Sverkersson qvarhöll under sitt välde Götaland och fortfor att hafva, eller tog, sin bostad på Visingsö. Efter Eriks död 1160 blef K. hela rikets konung; länge räckte dock ej hans regering, ty, sedan han råkat i ogunst hos de andlige, tillkallade desse hemligen den till Norge flyktade Knut Eriksson, hvilken ankom och med sitt folk öfverraskade och dödade honom på Visingsö den 12 April 1167.[1]
Mördaren uppsteg nu på den blodiga thronen. Under hans tid tilldrog sig en romantisk händelse på Visingsö. Knut hade nemligen bortgift sin syster Margareta med konung Sverre i Norge, hvilken han äfven understödde mot de medtäflare om kronan, denne hade att bekämpa. En af desse är det, hvars äfventyr berättas (i isländska ”Fornmanna Sögur”, Kphmn 1835) sålunda: ”På konung Sverres tid fanns det en man i Danmark som het Erling, och kallades en son af konung Magnus. När som kung Sverre sporde detta, sände han en man till Danmark att spana efter honom. Och då Erling fick detta veta, flydde han undan upp till Götaland. När konung Sverre fick kunskap härom, sände han bref till sin svåger konung Knut i Sverige och lät säga honom, att en man fanns i hans rike, son kallades son af konung Magnus och månde vilja stifta ofrid i Norge. Så snart konung Knut hörde detta, sände han ut män att spana efter honom, lät gripa honom och satte honom i stenväggen (slottstornet) på Visingsö (Visnisey), och satt han der någon tid. Nu eftersom han kom på förtrolig fot med qvinnan, som bar mat till honom, ville hon gerna göra honom fri, och då uppgjorde de den plan, att hon bar till honom en mängd lakan, ref dem sönder i remsor, och knöt ändarne samman. Och då han tyckte att det månde vara ett nog långt rep på bergväggen, så slog han repet omkring sig. Hon släppte honom derpå ned utför tornet, men repet nådde ej alldeles till marken, utan han måste nu lösa sig derur och hoppa til jorden; fallet blef så högt att det skadade hans lårben, hvadan han sedermera ständigt haltade. På detta sätt kom han undan och öster till Jernbäraland; detta sporde konung Sverre,
- ↑ I Vestgötalagen förekommer den äldsta berättelsen härom: ”þrættande war. karll konongær. swarkirs sun gamlæ. nöt sins goðþha faðþurs till. nams. han styrðhi sweriki með spækth. oc god wiliæ. oc han tok aff ðaghum. magnus konongh fyurtandæ i öræbro æn han sialwær foel i wisingxsö, oc han liggær i alwastrum hos faðhur sinum.”
