tid varit i stånd, skulle konungen säkerligen ej så lätt bortbytt egendomarne på ön, eller åtminstone hade han väl ej behöft gifva särskild ersättning för huset vid Skällvik. Att slottet var förstördt, bestyrkes äfven deraf, att biskopen 1347 nämner Erstad på ön som sin sätesgård (manerium), liksom han uppehöll sig der, då han besökte ön, och det var derifrån både han och hans efterträdare utfärdat åtskilliga bref, hvilket säkerligen ej varit fallet, om han tillbytt sig ett slott som varit möjligt att bebo.
Således hafva vi att söka tiden för dess ödeläggande mellan åren 1318 och 1332, och efter all anledning kan den fastställas till det förra af dessa årtal; ty då känner man, som berättadt ar, att riddaren Carl Elineson öfvergick med en här af småländingar till Visingsö och ”intog hela landet”, eller det dervarande slottet, ty i och med detsammas fall följde naturligtvis öns, och det är troligt att då det eröfrades blef det med flit eller i stridens hetta antändt och gick under i lågorna. Hvad som återstod blef sedermera nedbrutet af tiden eller menniskan, eller, som oftast är händelsen, af begge i förening. Denna åsigt, att slottet blifvit af eld förstördt, vinner i styrka genom den omständigheten att då 1673 ett större ras skedde af ruinen, ett källarhvalf blottades, i hvilket man fann en icke obetydlig mängd förbrändt hvete; ännu 1750 förvarades prof på denna säd uti en i kyrkans sakristia befintlig grafurna med bifogad, skriftlig upplysning: ”Anno 1673 är denna försvartnade säden funnen uti Näsby slott, hvilken säd en bonde funnit i jorden, tå han uppbrutit tegel i gamla slottet Näs, der konung Ladulås bott.”
