Granskade runinskrifter.
Anteckningar af
P. J. Lindahl.
I. Vernamo-stenen.
Under en tidrymd af öfver 200 år har det varit allmänt erkändt, att vi i våra runinskrifter ega en mycket dyrbar skatt för nordisk språk- och fornkunskap. Ehuru jemförelsevis fåordiga, visa de likväl forskaren oftast det nordiska språket i dess fornast kände skepnad, och det från en tid, när det nästan utan skiftning var enahanda hos våra nordiske förfäder. Stundom bära dessa inskrifter vitnesmål om märkvärdigare historiska tilldragelser och lemna bidrag till teckningen af dåtidens lynne.
Intet land har att uppvisa så många runinskrifter som Sverige. Månge forskare hafva derför tid efter annan offentliggjort ett större eller mindre antal af dessa inskrifter. Ty värr äro en ganska stor del äldre afbildningar och afskrifter bristfälliga och felaktiga! Men lyckligtvis hafva under de senaste årtiondena många stenar blifvit å nyo granskade samt andre, förut oantecknade, upptäckte, i synnerhet af de nitiske och utmärkte runkännarne professorerne G. Stephens och C. Säve liksom äfven af hr R. Dybeck.
För att i någon ringa mon lemna bidrag i detta fosterländska ämne meddelas här en ny afbildning af en förut felaktigt aftecknad runsten, befintlig å Vesthorja Norregårds egor, Östbo härad, Vernamo socken, Jönköpings län, utmed landsvägen mellan Jönköping och Vernamo, en god 1⁄4 mil norr om senare ställe. Vid undertecknads granskning af inskriften sommaren 1870 tog fotografen hr J. E. Rydström i Vernamo af
