bekanta och till sin sanningsenlighet undersökta fall af vandaliskt förfarande.
Sekreteraren fäste uppmärksamheten på en art vandalism, som visserligen vore af finare art, men icke dess mindre högst skadlig. Det vore den fiendtlighet mot vårt folkspråk, som genom folkskolelärarne inympades på folkskolorna, der man på allt sätt arbetade på borttagandet af de språkliga egendomligheterna och införandet af skriftspråket.
Amanuensen Eichhorn sammanfattade åtskilliga föregående yttranden, i det han visade, att alla fall af vandalism kunde hänföras till tvenne olika begreppsområden, nemligen de som ske af okunnighet och de som innebära okynne eller medveten lagöfverträdelse. Den förra borde man i främsta rummet bekämpa genom alla lofliga medel, genom böcker och skrifter, lärostolar vid universiteten, undervisning i skolorna o. s. v. Särskildt upplyste han, att Svenska Fornminnesföreningen, som redan genom sitt frågformulär sökt fästa uppmärksamhet på föremålen för sina forskningar, vore betänkt på att snart utgifva en kortfattad beskrifning på dessa, med upplysande teckningar. För att lära okunnigheten att blygas för sig sjelf vore hennes öppna omtalande bästa medlet, och han vidhöll derför och utvecklade hr Mandelgrens yrkande, att säkert kända fall af vandalism borde offentligen omtalas i Föreningens tidskrift.
Öfverste-kammarjunkaren grefve Axel de la Gardie från Helsingborg fäste uppmärksamheten på i huru mångfaldiga former vandalism och vårdslösande af fornminnesmärken kunna uppträda: man förstör ej en ättehög, men man kringplöjer honom, man låter ett dyrbart vapen rosta bort i en liten fuktig håla, i stället för att lemna det åt en offentlig samling o. s. v. Lagstiftningsåtgärder hjelpa således föga, då författningen ej kan förutse de tusen olika fallen. Endast kunskap om våra fornminnen och kärleken för dem, närd af fornminnesföreningarna och handledd af folkligt affattade skrifter, skola blifva det rätta skyddet mot råhetens och oförståndets tilltag.
Ordföranden framställde slutligen önskvärdheten deraf att författningen rörande jordfasta minnesmärkens undantagande ”af oskifto” vid alla landtmäteriförrättningar måtte strängt uppmärksammas. För öfrigt borde försigtighet iakttagas, om det blefve fråga om offentligt kungörande af vandaliska tilltag.
Mötet beslöt, att såsom verksamma medel mot vandalismen
