borde anses 1) allmän undervisning i fosterländsk fornkunskap genom lärostolar i ämnet vid universiteten, kortfattade läroböcker för skolorna och skollärareseminarierna samt små med teckningar försedda anvisningar för folkskolan och allmogen; 2) inrättandet af fornsamlingar i samband med läroverken, hvilka samlingar borde hållas tillgängliga för allmänheten; 3) stadgande af allvarliga ansvarsbestämmelser för ofredande af fasta minnesmärken; 4) offentliggörande af sådana fall, der verkligt okynne och trots emot lag föranledt vandaliska tilltag; 5) utdelande af belöningar åt personer bland allmogen, som visat verksamt nit och håg för vårdandet och skyddandet af fornminnesmärken.
4. På hvad sätt och i hvad mån kan folkspråket inverka
gagneligt på skriftspråket?
Lektor Blomstrand bestred berättigandet af det förakt, som hos mången bildad råder mot folkmålen, och ville, att hvarje bygd skulle älska och odla sitt särskilda mål, hvarigenom hela språket otvivelaktigt skulle bäst behålla en folklig prägel.
Amanuensen V. Granlund betonade vigten af att taga vara på bygdemålen, medan ännu är tid; språkforskarne borde med största ifver uppgöra grammatikor och ordsamlingar öfver dem. Dessa kunde sedan tjena till ledning vid frågan om skriftspråkets riktande med ord och ordformer. Deremot ville han ingalunda anse lämpligt, att i likhet med norske ”Maalstræverne” söka bilda ett nytt skriftspråk.
Dr Sohlman ansåg äfven de nämnda norska språksträfvandena gå för långt, åtminstone ej ega någon tillämplighet för Sverige; varnade dessutom för att i likhet med dem anse allt i bygdemålen, äfven deras sudd och slurf, deras råa uttryck och otymplighet i vändningar, för äkta folkligt och förträffligt. Svenska Fornminnesföreningen borde för sin del söka upptaga goda och uttrycksfulla ord i sina skrifter, särdeles i sådana fall, der främmande ord nu användas och utan olägenhet kunna aflösas.
Sekreteraren ville, att de yngre författarne begynte gripa sig an med begagnandet af ur folkmålen hemtade ord och
