Hoppa till innehållet

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
225

Södra Sverige utom Skåne företer i medeltal 4 stensaker på qvadratmilen — naturligtvis endast en obetydlig del af hvad som funnits. I Skåne finnas omkring 260 stensaker pr qvadratmil — en öfverlägsenhet som icke kan hafva sin orsak endast uti den noggrannare undersökning, som kommit denna provins till del. Från Sverige söder om Dalelfven, utom Skåne, finnas omkring 2,300 formsaker af flinta och ett ungefär lika stort antal af annat material, från Skåne 21 à 22,000 flintsaker, men endast 2 à 3,000 af annan sten. Äfven dessa siffror hafva sin betydelse. Detta om antalet forusaker af sten. — Hvad beträffar den bevisande kraften af dessa siffror, tror jag för min del icke att man får obetingadt hylla den åsigten, att hvarje fynd utvisar att orten under stenåldern varit befolkad. Vi känna ju ett stort antal stenfynd, af hvilka den slutsatsen kan dragas, att under bronsåldern och möjligtvis äfven under senare tid fornsaker af sten blifvit begagnade. Orsaken härtill har troligen varit bronsens dyrhet. Omkring 40 i Sverige och Danmark anträffade fynd höja det öfver allt tvifvel, att stensaker användts äfven under bronsåldern. Det är äfven alldeles klart, att ett enstaka fynd t. ex. i Westerbotten icke nödvändigt är något bevis på att denna provins varit bebodd under stenåldern; stensakerna kunna hafva blifvit ditförda senare; man måste först undersöka om det äfven finnes grafvar, härstammande från stenperioden.

De s. k. stendösarne och gånggrifterna förekomma endast i Skåne och Westergötland — i hvartdera landskapet till ett antal af omkring 100 — samt i Halland och Bohuslän, der de enligt Holmbergs uppgift, innehålla grafvar från bronsåldern. Sistnämnda förhållande torde dock så kunna förklaras, att bronsålderns folk drifvit ut stenålderns lik ur deras grafplatser, för att använda det derigenom vunna utrymmet till hviloplatser för sina egna dōda. För min del kan jag således icke i den af Holmberg anförda omständigheten finna något bevis för den åsigten, att dessa stendösar skulle höra till någon annan period än de andra stendösarne i Sverige. På Öland förekomma, dock till ytterst obetydligt antal, dylika fornlemningar. I Wermland, Dalsland och några andra göta-landskap har man deremot så kallade hällekistor, hvilka måste hänföras till stenåldern. Hvad Nerike och Södermanland beträffar, vill jag särskildt fästa uppmärksamheten på de af hr Hofberg och frih. Hermelin upptäckta

15