och beskrifna grafvarne, der formen af stenbygnaden inuti grafhögen öfverensstämmer med gånggrifterna. Olyckligtvis hafva dessa grafvar blifvit tömda och deras innehåll förstördt, innan det var möjligt att åstadkomma någon ordentlig undersökning af dem. I grafhögarne i södra Sverige förekomma dessutom åtskilliga stora stenkistor, vanligtvis innehållande obrända skeletter, ibland äfven några stensaker. I allmänhet äro kistorna konstruerade på samma sätt, vare sig att de innesluta endast flintsaker eller både flint- och bronssaker, och man kan derföre ej så lätt med säkerhet afgöra, om de böra hänföras till stenperioden eller till bronsåldern. Man kan ju tänka sig att den aflidnes anhörige ej kunnat lemna den aflidne brons-, utan endast stensaker. Med hvad jag nu yttrat har jag haft för afsigt att visa, att under stenåldern befolkning hufvudsakligen funnits uti Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Dalsland, Westergötland, vissa delar af Wermland, Småland — egentligen trakten kring Wexiö — och Östergötland samt Öland — der har man dock anträffat endast fyra stendösar. Huruvida Gotland vid denna tid varit bebodt eller ej, torde vara ganska svårt att afgöra. Fornsaker utaf sten — de flesta icke af flinta — hafva visserligen der påträffats, men inga grafvar, tillhörande stenåldern. Hvad Mälartrakten angår, finnas der endast få grafvar som kunna vara från stenåldern. I Breds socken af Upland har man funnit åtta skrapare af flinta, i Westmanland en flintyxa — nästan den största i museet — anträffad i trakten mellan Nora och Linde. Ett lika stort och vackert vapen som detta finnes förvaradt i Upsala; det förskrifver sig från Gestrikland. Från Gnarps församling i Helsingland har man tre stora flintyxor; fynd af samma slag hafva äfven gjorts i Gellersta socken i Nerike. De öfriga stensakerna hafva nästan allesammans hittats en och en för sig.
Frih. Djurklou: Det är Nordmarks, Näs och södra delen af Gillbergs härad som egentligen i Wermland omfatta stenåldern. Om de i Wermland anträffade stensakerna fördelas på den delen af provinsen, så skall man få en ganska vacker siffra. I Nerike hafva grafvar från stenåldern ej anträffats norr om Qvismaredalen, ej heller norr om Mosjön. Trakten söder härom har deremot redan under denna period varit bebygd; en mängd fynd från denna tid hafva här anträffats. Jag drager af dessa omständigheter den slutsatsen, att bosättningen varit starkast just på bandet mot Göta land.
