En särskild och temligen oförvirrad form af den urgamla vapeneden anser sig Grundtvig hafva funnit uti det öfverallt i Norden och äfven utanför dess gränser såsom laga bekräftelse öfvade vapentag, hvarmed en öfverenskommelse eller ett beslut af flera på en gång eller en hel menighet bekräftats eller bevitnats. Detta slags bekräftelse med vapen omtalas icke så sällan i äldre urkunder, men de beskrifningar, der kunna hemtas, äro icke så fullständiga, att dess form i hvarje särskildt fall med bestämdhet framgår, och det är ej heller alltid lätt att se om bekräftelsen varit förenad med edgång eller icke. Grundtvig har dock genom att jemföra de olika skildringarna af vapeneder och vapentag hos olika folk sökt visa, att dessa i grunden äro samma sed och ega samma charakter af edelig förpligtelse, antingen denna uttalas eller ej. Med stöd af en engelsk urkund från 11:te århundradet och det af nordboar befolkade Northumberland[1] har han derför för bekräftelsen med vapen faststält följande grundform; at hver mand fattede og löftede sit våben (spyd eller sværd) og dermed berörte dels anförerens eller dommerens dels de andre medsværgendes våben. Dog er det altid (eller har fra först af været) hans eget våben, med eller ved hvilket han sværger. Med en klarhet, som ej lemnar synnerligt rum för tvifvel, har han vidare ådagalagt, att bekräftelsen med vapen icke egentligen får anses såsom en förbindelse att med väpnad hand försvara hvad sålunda bekräftats, utan närmast inneburit en antydan på och kraftig erinran om den förbannelse, som borde drabba menedaren: att falla för egna vapen eller att dessa i farans stund skola neka honom sin tjenst[2]. Mot denna uppfattning, för så vidt den afser vapeneden, torde inga invändningar kunna göras. men då han icke synes oss hafva fullt bevisat att bekräftelsen med vapen utan muntlig ed, eller det s. k. vapentaget, varit en särskild form af vapeneden, så följer icke deraf att hvad som
- ↑ Leges regis Edvardi confessoris Cap. XXX, der en fullständig beskrifning lemnas på det vapentag, hvarmed den, som emottagit præfecturam vapentagii (vapentagium = vårt hunþari, härad), insattes i sitt embete. Denne steg på tingsplatsen af sin häst et erigebat lanceum suam in altum, et omnes de lanceis suis tangebant hastam ejus et sic confirmabant se sibi. — Thorpe, Ancient laws of England, I. s. 455. Jemf. Grundtvig l. c. s. 80 (39).
- ↑ Grundtvig l. c. s. 83 (42) samt s. 90 (40).
