kunnat gälla för denna äfven måste gälla för detta. Att båda ursprungligen härflutit ur samma föreställning är visst mycket möjligt, men den formella olikheten kan icke vara alldeles tillfällig och fri från all inverkan på betydelsen. Det samma torde också gälla om de tvänne olika hufvudformner, den ena äldre: med vapen i hand, den andra yngre: med hand å vapen, som vi åtminstone trott oss kunna urskilja i det nordiska vapentaget.
Det äldsta vitnesbördet om dettas tillämpning lemnar oss Danmark, hvarest, enligt Knytlinga-sagans intyg, den tillåtelse att till efterträdare utse hvem han ville af sina söner, som konung Sven Estridsson år 1076 erhöll å Sydjutarnes ting, bekräftades med vapentag. I Norge förekommer det vid konungaval, fredlöshetsförklaringar, trohetsförpligtelser och sammansvärjningar under 12:te och 13:de seklen[1] och ännu så sent som 1450, då Hedemarkens, Gudbrandsdalens och Österdalarnes bönder tillkännagåfvo att de på allmänt fylkesting antagit konung Christian I för deras rätte herre och konung, tillägga de i sitt hyllningsbref att detta var trwligha lofuat met wapnatake[2]. I såväl den norska som den isländska lagskipningen är det en laglig bekräftelseform, som i Grågåsen och biskop Gissurs tiondelag omnämnes på ett sätt, som antyder att vapentaget varit en högtidlig handling, hvarmed det isländska altinget afslutats och hvarifrån præscriptionstid räknats. I Norge bekräftades såväl domsluten som å tinget antagna nya lagstadganden med vapentag; och vid tillämpning af odelsrätten och jords tingsskötning fordras det uttryckligen af den äldre Gulatings-lagen. Om vid alla dessa tillfällen vapentaget förekommit under samma form, veta vi icke, men då såväl den äldre Frostatings-lagen och Magnus Hakonssons Landslag som de isländska Hakonarboken och Jonsboken omnämna vápnatak innan lögrèttu ok utann, synes detta syfta på ett dubbelt vapentag, rättens och tingsmenighetens, hvilka antagligen varit något olika. För närvarande kunna vi väl endast antyda en sådan möjlighet, men då erfarenheten i många andra fall ådagalagt, att hvad som varit sed i ett af de nordiska länderna, oftast egt sin motsvarighet i de andra, torde vi återkomma härtill, sedan vi undersökt om och huru vapentaget förekommit i Sverige.
