Grundtvig, som noga genomsökt våra gamla lagar, har i dem icke lyckats finna några upplysningar härom, och först i de sista ögonblicken före afhandlingens offentliggörande har han hos Whitelocke (Journal of the Swedish embassy in the years 1653 and 1654)[1] funnit ett bevis på denna seds tillämpning äfven i Sverige. Detta, eller den engelske ambassadörens beskrifning på morgongåfvans lemnande vid ett svenskt hofbröllop, meddelar han uti ett särskildt tillägg. Vi skola derföre taga denna skildring till utgångspunkt för en enkel framställning af de upplysningar i detta afseende, som kunnat vinnas ur de inhemska urkunder och äldre författare, hvilka för oss varit att tillgå.
Den 10:de Maj 1654 lät drottning Christina högtidligen fira sin hofjungfrus Görvel Sparres bröllopp med friherre Christer Horn; och dagen derpå eller å rättan hinderdag gaf den nyblifne äkta mannen, efter gammal adelig sedvānja, sin hustru hennes heders- och morgongåfva. Whitelocke, sjelf närvarande, beskrifver förloppet dervid sålunda. ”Brudgummen och hans fränder infunno sig i den stora salen, der drottningen och bröllopsgästerne intagit sina platser. Under pukors dån och trumpeters smattrande inträdde en ädling, bärande ett spjut eller lans, som intill den dyrbara silfverspetsen — Whitelocke uppskattade dess värde till omkring 20 engelska kronor — var omvirad med taftsband i brudgummens färgor. Ädlingen steg fram till bruden, hållande det fälda spjutet i jemnhöjd med bröstet; och brudgummmen framfördes till brudens sida. Omedelbart derpå uppsteg riksrådet Bonde och betygade uti ett högtidligt tal brudparets tacksägelse för drottningens ynnest att tillåta deras bröllop firas på kongliga slottet, samt anmälde för Hennes Maj:t och tillkännagaf för bröllopsgästerne (acquainted the Queen, and published to the company) hvad brudgummen denna lag gifvit sin brud i morgongåfva, hvarutöfver 2000 dukater tillagts till morgongåfvans förbättring[2], samt att 12 adelsmän af brudparets slägtingar och vänner varit vitnen dertill, och skulle tillse att gåfvan, om hustrun öfverlefde mannen, blefve använd till hennes och barnens bästa. Efter talets slut uppropades dessa vitnen. som hvar
