anses heliga och lyckobringande. Man tager förebåd af ormen. Om någon vid anträdandet af en resa möter en orm, så är det ett godt tecken. Ormar må derföre icke hatas eller dödas, ty deraf följer olycka. Skäres ett ormhufvud i en bösskolf, så har ingen magt att förgöra bössan o. s. v. Det var helt naturligt att denna hedniska troslära omsatte sig i en konstform.
Dr Sohlman tillade till sitt förra anförande, att när kristendomen förkunnades i vårt land, fanns här intet måleri; denna konst blef derföre helt och hållet införd, och derinom fick den inhemska ornamentiken ingen plats, utan den äldsta ornamentik, som der förekommer, är den som hör till den romanska stilen. Imellertid skymtar likväl på ett eller annat sätt lusten för användningen af drakmotiv fram äfven inom måleriet. Så finner man t. ex. på åtskilliga medeltida svenska kyrkomålningar helvetet betecknadt genom ett drakhufvud med vidt uppspärradt gap, i hvilket de, mot hvilka på yttersta dagen förkastelsedomen uttalas, hufvudstupa nedstörtas. Inom träbygnadskonsten och i trä- och stenskulptur fanns deremot redan före kristendomens införande en viss konstfärdighet och en viss utbildad stil, hvilken derföre också fortsattes och, så vidt sig göra lät, lämpades efter de nya behofven. Det är derföre som denna ornamentik kunnat få en så utomordentligt rik utveckling som den har t. ex. i portalen till Hedals kyrka; det är derföre den fortfarande användts allt intill vår tid, såsom man bland annat kan se på de värendska selhufvuden, hvilka finnas i Smålands museum, och hvilka i sina fantastiska och högst märkvärdiga former bevara spår af alldeles samma formsinne, som skapade den fornnordiska drakslingan.
Pastor Ljungström intygade, att helvetesframställningar med drakgap finnas i Forstena, Sandhem m. fl. kyrkor i Vestgötabygden, och upplyste, att snoken (guldkind o. s. v.) äfven hyllas af vestgötaallmogen åt småländska gränsen, samt anförde bland annat det pikanta beviset, att, då han sjelf för tio år sedan inflyttade i sitt nuvarande boställe, var detta alldeles öfverfyldt af snokar, dem hans företrädare låtit trifvas der i god ro.
Lektor Blomstrand uttalade den åsigten, att de irländska munkarne af till Irland komne nordmän lärt sig användandet af drakslingeornamentiken.
Baron Hermelin anförde som prof på särdeles präktiga runormslingor dem, som nyligen fumits på runstenar i Sundby kyrka
