för all stil, så vore dermed dess nordiska ursprung bevisadt. Det var också hvad talaren trodde sig kunna göra. De äldsta hittills kända spåren af detta prydnadssätt finnas i ett af de fyenska mossfynden, det vid Kragehul, der man på en del lansskaft påträffar ett ganska egendomligt ornament, ”bandslingan”, som tydligen är ursprunget till ormslingan, så mycket säkrare som redan här ett eller annat drakhufvud skymtar fram. Fyndet förskrifver sig från 400-talet af vår tideräkning. Äfven guldbrakteater med drakhufvud träffas der. Ett nytt led i bevisningen bildar Ultunafyndet, ett ännu ej offentliggjordt fynd af stor vigt, från tiden omkring 600—700. I synnerhet randen af en sköldbuckla företer här en utvecklad ormslinga af stor skönhet. En mängd spännen af för Gotland egendomlig form, af hvilka funnits omkring 200, och som således bestämdt der äro tillverkade, bilda en ytterligare länk; de äro från tidskedet 700—800. Slutligen kan man anföra vissa bronssvärd, der denna ornamentik nått den mest yppiga utveckling. Att denna smak fortfor under medeltiden, hade föregående talare tillräckligt visat, och äfven Sverige egde prof af rent kyrklig art, såsom en snidad stock från Vrigstads kyrka m. m. Likheten med de anglosachsiska och irländska ornamenten vore väl i några fall påtaglig; men å dessa senare finnes åtminstone ett motiv, liknande en fyrverkerisol, som alldeles saknas på skandinaviska arbeten.
Detta föredrag belystes med tryckta och ritade planscher.
Ordföranden anförde åtskilliga prof på denna smaks fortvaro ända in i senare tider: så formen på selhufvuden i Småland (med drakgestalter), så en stol i Smålands museum, tidigast från 1500-talet, der man ännu oförtydbart återfinner ormslingan, Vrigstadstocken, svenska örlogsflaggan med sina tre tungor, sannolikt i början ett gapande drakhufvnd m. m. Ursprunget till detta motiv, drakslingan, är att söka i den urgamla och ännu åtminstone i Småland fortfarande tron på en själavandring, enligt hvilken de aflidne antogo gestalten företrädesvis af drakar och ormar. Exempel på småländska allmogens hyllande af snoken eller tomtormen anfördes ända från Olai Magni och tysken Heberer von Brettens dagar, som reste genom detta land 1592, allt intill vår tid. Under gestalt af en stor orm ligger draken, enligt folktron, och rufvar på det gods, som hvilar gömdt i jorden, för det mesta i gamla rös och ättehögar. Ormen hör till de djur, som ännu
