svenska häradstingen företedde ännu så sent som i 17:de seklet, och det vädjande till tingsmenigheten, som ofta omtalas i domböckerna. Denna tillspordes icke sällan, och bekräftade understundom visserligen icke i dessa tider med vapen, men med ropande och skriande eller öfverljudt ropande domstolens beslut[1], synnerligast då dessa gälde personlig frihet, tillbakavisande af ondt tal och äreröriga beskyllningar, tjenstebetyg åt häradets fogdar, skrifvare och länsmän[2], förböner till höga öfverheten för vid tinget dömde m. m.; och en bekräftelse af denna art, som ännu under 17:de seklets första hälft samvetsgrannt antecknades i domboken, tyckes icke hafva saknat en afgörande vigt. Om i detta menighetens deltagande i rättsförhandlingarna kan spåras en sista förvirrad lemning af ett äfven här brukadt þingtak, eller en qvarlefva af den gamla sed Tacitus omtalar från Germanernes folkförsamlingar, tilltro vi oss icke att afgöra. Men återför man tanken från detta tingsmenighetens deltagande i rättsförhandlingarna i 17:de seklet till domarens ur Landslagen här ofvan anförda tillkännagifvande vid fastas meddelande: thær æru tesse XII fasta åth oc wij ærom alle til witne ath thet ær a thinge laghlica giort; så synes det icke vara osannolikt att äfven hos oss menigheten, sedan den ej mera fick slå på sina sköldar, genom ropande och skriande gifvit tillkänna att den hört och förnummit hvad inom rätten försiggått. Detta synes åtminstone förtjena att tagas i öfvervägande af våra kulturforskare och rättslärde, hvilka af den utmärkta vägledning professor Grundtvig lemnat böra känna sig kraftigt uppfordrade, att fortsätta hans undersökningar och egna det intressanta och rika ämnet en närmare och för de särskilda nordiska länderna mera speciell utredning[3]. Här som i så
- ↑ Domböckerna för Kinds härad i Vestergötland öfverflöda af bevis härpå, och göra en bestämd åtskilnad på de starkare och svagare uttrycken af menighetens sympathier, hvilka i förhållande till tingsropets styrka inverkat på rättens skriftliga utlåtande.
- ↑ Dessa voro egentligen ett slags frejdebetyg, som äfven af andra inom häradet bosatte personer, synnerligast af frälse börd understundom begärdes. Ett sådant, utgifvet år 1500 af Tinghållaren i Höffuers härad (Häfverö skeppslag) för välbördig man Iwar Iwarsson, finnes bland Lars Sparres afskrifter i Riks-Archivet J. 6., s. 321 och är i flera afseenden märkeligt.
- ↑ Sedan denna lilla skrift redan var lemnad till trycket har förf. varit i tillfälle att taga närmare kännedom om en uppsats af professor
