märr[1] taga en nyckel, gå till Pukeberget och in i grottan, hvarest du då finner en dörr, som du skall öppna. Der inom stå två svarta hundar, en på hvar sida; men för dem må du ej frukta. Stig fram i rummet, så finner du på ett bord många sköna silfverkärl. Den största kannan får du taga, men tager du mera, så är du olycklig.” — Skepparen lade detta på sinnet, och då han under hemresan nalkades Pukeberget, föll talet ibland skeppsfolket på asken; och beslöto de efter många öfverläggningar att kasta honom öfver bord in på en holme, hvilket ock skedde, och stod straxt hela holmen i låga, varande än i dag kal, öde och såsom förbränd.
Annars ser man, att stora rikedomar måste vara i berget, deraf att demanter[2] växa der utanpå; och finnes väl ännu folk, som någon söndag, sedan de iakttagit vissa ceremonier, funnit dörren i grottan, förmenande historien, att en och annan jämväl der fått några håfvor af guld och andra dyrbarheter.
Puken skall en gång åkande på vattnet hafva kört ned, och är guldvagnen, som dervid stannade på bottnen, ännu vid mycket klart väder synlig i ett sund.
6.
Ombergs jätte.
Östergötland.
En sommar, när höet bergades in, gick en karl ute på ängen nära Ramshäll vid Söderköping och såg ett litet brudhof komma tågande. Vagnen var helt liten och drogs af en myckenhet möss och råttor, och uti honom satt en liten liten brud med guldkrona på hufvudet. Rundt omkring foro en mängd ”småpyttingar”. Karlen frågade en af tåget, hvad detta hade att betyda, och fick till svar:
”Jätten från Omberg
hemtar sin brud från Ramshäll.”
Mannen tog då upp ett stål och kastade midt i brudhofvet, som genast försvann och lemnade efter sig den lilla kronan, som nu var så stor och tung, att karlen knapt orkade lyfta henne.
