afkomlingar velat på detta sätt förhjelpa hedniska förfäders aska till en helgad hvila.
Pastor Ljungström erinrade derom, att äfven i Vestergötland förekomme i närheten af kyrkor namn på hof: så Flyhof vid Husaby, Hof vid Hellsta kyrka o. s. v.
Sekreteraren hemstälde, om ej heliga källor, under kristna tiden brukade till dop, i sjelfva verket varit ställen för ”vattenösning” under hednatiden, och om ej detta bevisade, att kristendomens införande här företogs med mycken klokhet. Detsamma syntes framgå af de båda omständigheterna, att de äldsta predikoplatserna varit hedna offerlundar, och att runskriften behölls långt in i kristna tiden.
Ordföranden omnämnde med anledning häraf den sägen, som fanns om ett par blotstenar vid Sankt Sigfrids källa, att helgonet i de runda fördjupningarna å dem brukade sätta ljus, när han döpte hedningarna.
Pastor Ljungström anförde, att bruket å grafhällar af runor, blandade med munkskrift, bevisar påståendet om de kristna lärarnes fördragsamhet. Sådana grafhällar äro kända vid Ving, Broddetorp m. fl. kyrkor.
Ordföranden ansåg, att bruket af runor ej just innebure något medgifvande af hedniska fördomar. Det ginge dessutom betydligt långt ned. En prost, Nicolaus Melander, har 1795 skurit en runstaf, förvarad i Smålands museum, och allmogen i Värend begagnar ännu en del af den tidräkning, som tillhör runstafven.
Viceordföranden betonade i ett skriftligt föredrag, att den otroliga seghet, med hvilken de hedniska föreställningarna bibehöllo sig hos vår allmoge under nyare tider, i form af skrock, vidskepelse, hexerioväsen m. m., tillräckligt bevisade, att man endast yligt vidrört dem vid kristendomens införande.
Öfverläggningarna förklarades härpå slutade.
Det återstående af förmiddagen egnades åt särskilda föredrag.
Hr Mandelgren förevisade och förklarade några prof af stensaker från samlingarna på Sofiero i Skåne, bland annat ett par sällsynta mal- eller krosstenar.
