fjär (fjäder), velire (vedlidret) m. fl.; framför l i klövsalar, sal för klöfsadlar, sadel.
2. Med d betecknas här det i så många svenska landskapsmål vanliga ”supradentala” d-ljud, som uttalas som ett tjokt d, eller så som rd i riksspråket ofta uttalas i bord, gjorde. (En utförligare redogörelse för detta ljud ock de hithörande t-, n- ock z-ljuden finnes i ”Om Konsonantljuden i de svenska allmogemålen I” af L. F. Leffler. Ups. 1872, sid. 24—31 ock 32—32). Ljudet d i målet motsvarar dels riksspråkets rd, dels ld. Motsvarande rd höres d i jode (gjorde), kjöde (körde) ock dylika imperfektformer; bädde säj (bärgade sig). För ld (ld) står d mycket allmänt, t. ex. kjöda (kölden), kyde (kylde af kyla), ader (för al-d-r, alträd; om detta ord se ofvannämda afhandl. s. 28), plur. adrar; mäder (mälder: Rietz har s. 426 b) mälder ock s. 427 b) märder (under möll) oriktigt skilda åt som två olika ord, då de dock äro alldeles samma ord, det senare blott uttaladt med d-ljud (tecknadt rd) i st. f. ld); made (malde), vade äfven vädde (valde, Rbg), smödde (smorde Rbg); tida (golftilja; i flere munarter tilde); säder (för sälder, sälj).
3. F står i målet framför böjningsändelsens t i st. f. p. t. ex. kjöfte (köpte), juft (djupt), släfft (släpt), knafft (knapt), skarft (skarpt), sveft (svept).
4. G bortfaller ofta i adjektiv på ug ock ig: bakku ock bakkug, rolit, knalit, ock äfven eljest ofta efter vokal, t. ex. da, dag, kullslaen, kullslagen. Däremot kvarstår g i norbärgsmålet ofta hårdt, där riksspråket uppmjukat det till j; så höres allmänt säg, sägær i st. f. säj, säjer; lögur för löjor (hos Lind: löga); ofta meg, deg i st. f. mäj, däj, samt jag i st. f. ja; efter l ock r, där riksspråket fått j, kvarstår g ofta hårdt i målet, t. ex. Norbärg, färg, varg (ej bärj, varj), tôrg (bestämd form tôrre ock tôrje), hälg, älgar, bälg. I konsonantförbindelsen ng hörs i rspr., som bekant, ej längre g, men i Nbg stundom; så har jag hört strängga, en slängg med tydligt g. Ett forngrundadt g finnes i snögen, (snön), sjögar (sjöar; i båda dessa ord för äldre v), fägg-gård (ladugård).
G står stundom för riksspråkets d, t. ex. blogen (bloden), stog (stod), bittiga (bittida); Nora-m. (Jfr närkesmålet!).
Riksspråkets gg öfvergår i målet mellan vokaler till ddj.
