Ex. väddjar (väggar, fornsv. væggjar), byddje (bygge), byddja (bygga, fornsv. byggja), Skbg.
5. H bortfaller i flere trakter af Västmanland i början af ord ock tillsättes i stället, där det ej skall finnas. Detta är en egenhet, som egentligen utmärker de riktigt gamlas språk ock äfven lär höras af yngre barn, ehuru jag ej själf märkt det senare. Enligt en handskrifven uppsats af Bärgmästar E. Bergenskjöld från 1784 gjorde ”största delen” af folket i Nora så äfven i skrift. År 1791 uppgifves af Moselius, att ”man sällan märker” hs uteslutande. I Linde ock Nora finnes emellertid ännu anförda egenhet kvar (enligt hvad jag själf flere gånger var i tillfälle att höra af gamla personer), oaktadt man, enligt hvad flere personer af allmogen upplyste mig om, bemödar sig att bortlägga detta bruk, som numer nästan anses skamligt att bibehålla. Följande mening lemnar exempel på detta tillsättande ock uteslutande af h: Dä satt en ök på en are i vårat höstra agaörn, män i ska veta, att dän öken an akka å ögg på den ara. — Dôm slog ihop ändra, så att händra flög. — I norra Skbg förekommer äfven utstötandet af h, t. ex. ’ö, ’älm (hö, halm). Det må anmärkas, att denna egenhet, för öfrigt befintlig i många såväl svea- som göta-munarter (dalskan, uppländskan, östgötskan m. fl.), rätteligen består i utbyte mellan spiritus asper (tecknad h) ock spiritus lenis (i vår skrift obetecknad; det grekiska ’), hvilken senare höres ovanligt tydlig i sådana ord, som bort hafva h.
6. J står ofta för riksspråkets g; dels stundom mellan vokaler: ralleväjen (järnvägen), men ock -vägen (Nbg); dels allmänt efter n, där riksspråket har fått äng-ljud, t. ex. mänja (mänga; jfr fno. mengjaðr, fornsv. mængia), dynja (fornsv. dyngia), flänja (fornsv. flængia), hänja (fornsv. hængia), svänja, länje, månjæn (mången), hyttunjin (hyttugnen); alt från Nbg. I detta senare hänseende öfverensstämmer målet med västerdalskan (se Axelson, Vesterdalarne sid. 156). I Löjda (Lördag: köpingstrakten) står j äfven för g: Lögda (af det gamla Lögar-dagher har dels blifvit Lördag genom sammandragning, dels Lög-dag genom bortkastande af genitiv-ändelsen), hvilken form äfven finnes i svenska munarter (se Rietz). Jj står genom assimilation för dj i smäjja (smedja), väjja (vidja), Rbg. Jfr i rspr. uttalet af rödja som röja.
7. K står för p i Säktämber (Rbg).
Att k i målet så ofta blir dentalt-palatalt ljud synes under tj.
